Ord och Bild: 1892

glimma i de mörka vrår, där andra endast se dunkel, han ser målerisk och mänsklig skönhet, där andra envisas att se endast fulhet. »Efter hand som man utvecklar sin själ, förlorar det fula terräng och det obetydliga får värde ...» har en af W:s kamrater nyligen skrifvit, man skulle kunna tro med tanke på honom.

Med en sådan åskådning behöfver man ej löpa bort från den verklighet och den tid, i hvilken man lefver; man kan lugnt stanna där man är, och man

23 —

gång jag framför mina taflor tänker på Werenskiold, slår mig samvetet. Alltid ser jag då, hur ur något hörn af min tafla humbugen tittar fram. Endast Werenskiold är fri från humbug.»

Ärlig mot sig själf och den nordiska natur, han så innerligt häller af, är Werenskiold sannerligen värd att blifva alla nordiska konstnärers manande samvete. Det skulle göra oss alla målare godt att då och då framför våra taflor tänka på honom. Därför behöfva vi ju ej imitera

»Gick det inte värre för kaptenen, så gick det då inte bättre.» Teckning till »De tre kungadöttrarna i berget det blå» af Erik Werenskiold.

hjälper därmed bäst andra att finna sig till rätta i lifvet och naturen omkring dem. Werenskiold är genomgående norsk till sitt temperament, och genom sin intensivt norska konst har han gjort en mäktig insats i arbetet för den norska nationens väckande till medvetande af sin egendomlighet och sitt värde. Och detta har han gjort utan storskräflande fraser, uppriktigt och ärligt, ledd af en brinnande sanningskärlek. En norsk målare yttrade à propos Werenskiolds ärlighet vid ett tillfälle till mig: »Hvar

honom. Långt därifrån. Werenskiold har sagt, och i de orden gömmas just hufvudsumma!! af de lärdomar, vi kunna draga af honom: »Det står skrifvet, du skall icke stjäla.»

För att fä det rätta intrycket af Werenskiolds själfulla konst, bör man först lära känna honom som illustratör af norska folksagor. I dessa sagoillustrationer finna vi det hitintills mognaste och klaraste uttrycket för hans begåfning.