Sida 134
Ahasverus. Af Gustaf Fröding. Efter Adelbert von Chamisso
— ii 126 —
få dela riket med vår krönte svärfar. Själfve »fanden» kommer plötsligt farande öfver åker och äng, öfver stock och öfver sten, genom gärdesgårdar som knakande störta samman under hans fötter, genom kärr och moras, framåt, framåt. Fåglarna flyga skrämda upp, och hästen på ängen sätter i sken vid åsynen af den andfådda ruggiga skepnaden, som rusar fram öfver gärdena, ej olik en fågelskrämma bortförd af en stormvind.
Lefvande som dessa intensivt tecknade figurer äro de landskapsbakgrunder, mot hvilka de röra sig. Solen blinkar i fjorden, medan hon sakta sjunker bakom åsen på andra stranden; skuggorna sträcka på sig, bli rörliga, klättra i kapp uppför fjällryggen, bli herrar på täppan; skymningen faller, men rund och majestätisk stiger fullmånen upp öfver dalen och sänder gyllne glimtar hit och dit in i mörk-
ret, där forsarna dansa utför sluttningarna. Dessa landskap meddela ej endast synförnimmelser, man tycker sig inför dem kunna höra ljud, långt, långt bortifrån, och man känner, hur doften från slagna ängar eller från skogens barr slår emot en. Ej allenast den synliga, äfven den osynliga världen lefvandegöres. Jag ger åter Karl Madsen ordet:
»Frestas man icke att tro, att han har i sin tjänst ett öfverjordiskt väsen, som lyder hvarje hans befallning? Har det en natt fört honom ut på fjällen och hviskat lönliga ord, så att berget öppnade sin dörr och det började bli lif i mullen, så att de kommo fram och trängde sig upp, alla dessa gamla sagohjältar och hjältinnor, goda och onda, så att den osynliga världens förborgade ting blefvo uppenbara och alla och hvart och ett anförtrodde honom allt, hvad han ville veta? Ja, så kan det nog se ut. Men saken är den, att han redan har lärt att känna största delen af sagornas personal, då han som gosse gick hemma i kaptenens gård och pratade med bönder och fattigt folk. Om dem af personalen, som han icke kände personligen, har han fått de mest autentiska upplysningar. Och hvart han har kommit i sitt land, har han haft ett så fint öra för hvar en sagoklang ljöd — också uti den norska naturen, — melodien har bränt sig in i hans själ, och han spelar den om igen för oss, så att den har hela sin makt i behåll.»
»Soldaten fick guldkronan och halfva riket och höll bröllop med den yngsta kungadottern.»
Teckning till »De tre kungadöttrarna i berget det blå» af Erik Werenskiold.
Som målare har Werenskiold ännu icke nått fram till samma fulländ-
Källa: Project Runeberg ·