Ord och Bild: 1892

ning, som han sedan nådde

redan för ett par år som illustratör. Det synes som om färgen ofta vållade honom motigheter, som om han under kampen mot målarkonstens materiella svårigheter stundom förlorade något af den friskhet och kraft, som utmärka hans teckningar. Men troligen kommer den dag, då målaren Werenskiold upphinner tecknaren. Den man, som tager sin sak så djupt som han, kan icke nå fortare fram. I fjor drömde han om att en gäng i stora, dekorativa bilder kunna ge färg åt sin sagofantasi. Jag tror och hoppas, att det skall lyckas honom att förverkliga dessa drömmar och att vi i dem skola fä se det fullaste uttrycket af hans konst. Redan har han emellertid frambragt sä framstående taflor, att han lugnt kan räknas bland nordens främsta målare, och på världsutställningen i Paris erhöll han under stark acklamationdenhedersmedalj, som där kom på norska afdelningens lott.

Han representerades på sistnämnda utställning förutom af ett litet stämningsfullt landskap med ett par små staffage-figurer i en något kallgrön förgrund, af sin mest kända tafla, »en bondebegra-velse», samt af ett ytterst karaktersfullt porträtt i naturlig storlek af Björnsons mor. Karakteristiken är öfver hufvud taget Werenskiolds starkaste sida. Förträffligare norska typer än i hans »bonde-begravelse» ha aldrig förut skapats inom måleriet. Vid sidan af dem förefalla Tidemans på sin tid så mycket omtalade figurer osanna, teatraliskt uppstyltade och utklädda. Kompositionen i taflan är i högsta grad enkel men samtidigt i högsta grad gripande, gripande just genom sin enkelhet, sin frihet från konventionalism, sin friska omedelbarhet. Den afbildning af taflan, som åtföljer detta häfte, torde ge en något så när god föreställning därom. Färgen är icke obehaglig men något kall och torr. Werenskiold har under de år, som förflutit.

»Nu har det kommit en ny friare, som vill hafva mig, min vän, sade prinsessan; han är ung och vacker, men jag vill icke hafva någon annan än dig.»

Teckning till »Följesvennen» af Erik Werenskiold.

sedan den taflan målades, betydligt utvecklat sin teknik. Han har särskildt genom vidtomfattande experiment med färgtoners sönderdelande lyckats tillföra sina senare bilder en rikare och kraftigare färgprägel. Hans landskapstaflor, som alltid tjusat genom sin djupa, poetiska stämning, ha blifvit luftigare och mera vibrerande af ljus under dessa allvarliga experiment, till hvilka han ledts lika mycket af sin egen konstnärsinstinkt som af de pågående impressionistiska rörelserna inom den europeiska konstvärlden. Den djupe, tyske tänkare, som skrifvit den kända boken »Rembrandt als Erzieher», yttrar på ett ställe däri, då han berör impressionismen: »När en gång det momentana i impressionismen enar sig med det eviga i folkkarakteren och genom denna äfven blir till tekniken solidare, skall den rätta konsten födas.» Werenskiolds konst besannar hans ord.

Som porträttmålare förstår Werenskiold att på slående sätt individualisera sina modeller. Uttryck och rörelse äro alltid af en påfallande psykologisk skärpa. Det