Ord och Bild: 1892

— 129 —

skribenter räknas han till en af de uttrycksfullaste konstnärer vårt århundrade äger.

*

Äfven som författare, synnerligast som polemiker, har Werenskiold ofta framträdt. I striden för hvad han håller som sant och rätt — och i den striden är han omutlig — för han en kraftig, drä-

jag grufligt snopen. Jag kom med ögon som en bondes, i den oryggligaste visshet om att återfinna — i en eller annan form — mina egna kongsvingerska naturintryck. Och jag fann till min häpnad mörka bruna himlar, bruna fjäll, brunt gräs o. s. v.; endast människorna voro ljusa. Ja, till och med om det fanns ett fönster, genom hvilket man såg ut i ett landskap, så var det mörkt ute och ljust inne; och så mycket visste jag ändå, att det vid vanligt dagsljus helst borde vara tvärt om.

Ar pappa hemma ~ Oljemålning af Erik Werenskiold. Inköpt af Konstföreningen i Kristiania.

pande stålpenna, som icke är god att råka ut för. Men han har som författare ännu en sida, och med den äger han en fin och älsklig penna, som skrifver ned de djupaste konstnärstankar. Det är med den pennan han skrifvit följande, för hans personlighet mycket betecknande rader:

»Första gången jag fick se gamla mästare — det var i pinakoteket i München — blef

Ord ock bild, i:a årg.

Jag drog den mycket nära till hands liggande slutsatsen, att antingen måste jag vara dum eller också de gamla mästarne dumma; helst de senare. Sedan kom jag ju under fund med att intetdera var fallet. Men det dröjde länge, innan jag förstod dessa gamla herrar.

Rembrandt för resten, — han intresserade mig snart. Hans halfljus måste ligga min fattningsgåfva närmare, hans underbara måleriska uppfattning, hans mystik och ett

9