Sida 138
Ahasverus. Af Gustaf Fröding. Efter Adelbert von Chamisso
— ii 30 —
visst drag af lidelse drogo mig ovillkorligt till honom. Den lättsinnige Rubens föraktade jag däremot af hjärtat och kunde alis icke förstå, hvad han gjorde för nytta, lika så litet som Rafael — denne förekom mig bara jolmig och föga svarande till de förväntningar, som jag hade bildat mig efter vanliga konsthistorieböcker. Tidan var i alla fall en man, han och Ribera. Hade nu icke den kult, som i München drefs med de gamla, varit af det tanklösaste slag, imitationens, själfuppgifvelsens; hade icke hela München såsat in sina bilder med brunt för att få dem att se ut som falska gamla mästare, hvilket var deras ideal; hade jag icke känt mig som en fiende till alltsamman, — som en i förväg dömd, om München hade rätt; hade jag icke dessa många år lefvat i ständig uppretning, hvarigenom mitt agg till Münchenkonsten fortplantade sig till dess oskyldiga orsak, de gamla mästarne; —nå, då hade jag väl kanske tidigare lärt att hålla af dem och därmed lärt en del, som länge låg utom mitt begrepp.
Jag har aldrig kopierat någon gammal mästare (ja, ingen nyare heller för resten). Imitationen i München hade satt skräck i mig.
Första gången jag såg den konst, jag hade väntat, det var då jag såg den franska på Mtinchenutställningen 1879. Jag kände mig som en, som från en öfverspolad, kantrad båt blir hissad ombord på en stor ångare — räddad! Det här kände jag mig i släkt med. Ja, icke med Bouguereau — för Guds skull! — han gjorde för resten kolossal lycka där med sina bonbonnièrelocks-bilder, all-
deles som han också skulle hafva gjort lyckai i — fast åh nej, det skulle han väl ändå icke ha gjort! Men Corot — med sina förtjusande silfvergrå, doftande landskap, och Daubigny, som lät det gå kalla kårar öfver ryggen på mig! Jag kände en glädje, som nästan gjorde ondt. En upprättelse; ty, sanningen att säga, hade trycket stundom varit för starkt, — så starkt, att det hade kommit mig att tvifla. Allt hvad jag målade var också så svart och obehagligt — —
Men för att komma tillbaka till de gamla: nu har jag lärt att hålla af dem. Det går nämligen an att hålla af dem utan att uppgifva sitt eget.
Det finns stora andliga familjer i konsten. Det finns förfäder och efterkommande. Stå. icke impressionisterna — t. ex. Manet och Degas — en Rembrandt millioner gånger närmare än de stå — skall jag säga den vämjelige Bouguereau, deras samtida, eller den kalle Cabanel? Och är icke Puvis de Chavannes af samma sort som prerafaeliterna? Och ändå är han lika modern för det.
Låtom oss söka upp dessa släktingar. Låtom oss dyrka dem. Låtom oss icke stjäla från dem;: ty det står skrifvet: »Du skall icke stjäla», och det är lika galet att stjäla från döda som från lefvande. Men låtom oss älska dem, så som en människa förstår en annan, — deras själ,, icke deras pänseldrag; deras förnämhet, deras manlighet, deras starka, friborna kraftutveckling, till och med om det är en Rubens'' lössläppthet; —• och kanske att vår egen konst därigenom kunde få, hvad den mest har behof af.»
Från hönsgarden. Pennteckning af Erik Werenskiold.
Källa: Project Runeberg ·