Ord och Bild: 1892

— ii 146 —

Hur annorlunda en vinterdag,

då svepningshvit ligger trakten! —

På fjättrade sjöar och vattendrag

har frosten satt sina silfverbeslag —

blott furorna vaka som förr och ha vakten.

Och yrsnön ryker

för motig vind,

som stickande stryker

och färgar kind

samt pinar sig genom märgen.

Af midvintersolskenet matt förgylld,

den glimmande isen är festligt fylld

af ungdom, hvars glammande ekar i bergen.

Kring kinden det sveper ett kyligt drag,

som kommer locken att flyga;

öfverallt ofvan kragar och rockuppslag

syns strålande rosiga anletsdrag

och ögon, som hurtigt i ögon sig smyga.

Man stöter och stötes

och ber sig fri,

man skiljes och mötes

och far förbi

med löje på friska läppar. Den bländande isen gör hälften blind, och muntert rasslar en bitande vind bland strändernas klapprande alekäppar.

Halft sväfvande glida vi ljudlöst hän utöfver de mörka djupen,

likgiltigt hur länge, likgiltigt hvarthän--

tills skuggorna tätna längs strandens trän

och timmen i hast är tilländalupen.

Ännu är det dager,

men soln alltmer

sig dröjande drager

mot väster ner

och lägger i aftonbelysning

den kolmörka skogen, som står där still

i bidan på natten, då kölden tar till

och locka skall ur hans inre en rysning.

Men inne i viken är allt så tyst,

blank ligger hon, mörk och enslig.

Ej höres från sidorna knäpp eller knyst,

från björkarna solen har rimmet kysst —

hvar dallrande kvist huru fin, huru spenslig!

Det tyckes som fore

oss ailt förbi,

som susande vore

vi vindar, vi,

och att stranden omkring oss hastar, där skogen står väldig och vålnadslik och ser sig i skinande spegelvik och famnslånga skrämmande skuggor kastar.