Ord och Bild: 1892

- i83 -

ännu publikens bortskämde gunstling, honom tillåtes allt, honom förlätes allt. Han behöfver endast visa sig för att afväpna de dåliga lynnena, för att lugna de mest uppretade nerver, för att vinna äfven dem, till hvilka jag räknar mig, som hafva nog dålig smak för att finna det en liten smula löjligt af en man, som hvarje afton tager sin tribut af publikens bravorop, att vilja intaga den sociale reformatorns och folkledarens plats. Coquelins anspråk på en ställning som politiker framkallade ingen harm utan blott ett småleende. Det hjälpte icke, huru han med stora vältalighetsgester visade kabinettet den bana det hade att gå, huru han satte samman och upplöste ministärer, frukosterade med konseljpresidenter och var du med ryktbara folktribuner — man trodde att det var gjordt blott för att roa publiken, man tog det ej på allvar, det hjälpte ej att han flyttade scenen från Théåtre frangais till talarestolen och med sin starka stämma reciterade Figaros monolog i en afsikt som sträckte sig långt utöfver rampen, han lyckades blott att intressera några få dilettanter, som drogo på munnen åt den varma öfvertygelsen hos' denne revolutionens nye försvarare. Coquelin hade för resten alla skäl i världen att känna sig ogenerad i Figaros kläder, Coquelin var verkligen denne Figaro, hos hvilken man finner hela styckets kvickhet och mening, den som förklarar för oss, hvad

som menas med en minister, en diplomat, en hofman, och som utvecklar deras konsts alla finesser, som själf är mycket mer af diplomat eller minister än de höga herrarne. Betjänt? Visserligen icke, men ambassad-kurir, sekreterare, för detta litteratör, tidningsman, dramatisk författare, med ett ord en man, som det är svårt att registrera under något bestämdt yrke, den som väntar, den som är på väg uppåt, den som i morgon skall vara allt, den nya tidens man.

Coquelin glömde måhända blott, att vi börja att känna denne den nya tidens man

Enär illustrationerna å denna sida och sid. 185 vid återgifvande misslyckats, men tiden icke medgifvit att ersätta dem med nya, får redaktionen anhålla om allmänhetens benägna öfverseende.