Ord och Bild: 1892

— 184

ganska väl, ja till och med att ledsna på honom — han är ej längre riktigt ny för oss, vi hafva den nya tidens män, figaro-typer rundt omkring oss och mäste ibland fråga oss själfva, hvart det skall bära hän — och att »djärfheterna» i Figaros bröllop ej längre synas oss så djärfva utan tvärt om ganska platta och simpla. Voro de det icke i viss mån redan på Beaumarchais' tid? Det förefaller mig som om man, ifall man sökte väl, skulle träffa på dem hos Pascal, hos La Bruyère, hos Voltaire, hos Diderot eller hos Rousseau och som om Beaumarchais' kvickhet egentligen bestått däri, att han samlat dem, gifvit dem en särskildt slående form, och framför allt däri, att han kallat dem för »djärfheten; och låtit dem komma fram i rätta stunden.

Den roll, utom Figaro, i hvilken Coquelin inlagt mest af sig själf eller i hvilken han mest gått upp, är kanske Marcel i »Les ou-vriers», ett litet uppbyggligt drama af herr Manuel, i hvilket Florians, Berquins, Bouil-lys och Légouvés optimism lugnt förenar sig med öfvertygelsen, att den naturliga människan är en öfverdådigt fin varelse, i synnerhet då hon ordentligt gått igenom småskolan och riktigt blifvit öfvertygad om den oomtvistliga öfverlägsenheten hos dem, som sysselsätta sig med undervisning, skolor o. s. v.

Marcel är arbetaren med hjärta af guld, med det förfinade sinnet, han kan ej hysa annat än de mest upphöjda känslor och är begåfvad med alla möjliga fullkomligheter. Tack vare den värde Marcels rörande tirader och i synnerhet tack vare den öfvertygade ton, i hvilken Coquelin förde fram dem, hyste publiken, samma publik, som faller i vanmakt vid Scribes och Légouvés pjeser, väl öfverdrifna tankar om det lilla stycket, som visserligen är skrifvet i allra bästa afsikt men i en stil, som jag närmast skulle vilja likna vid Ohnets stil, om Ohnet skrefve på vers, ty »Les ouvriers» — det skulle man kanske knappt förmoda —- är ett drama på »verser till fots», har en af vår tids yppersta kritiker sagt.

Coquelin föddes i Boulogne-sur-Mer den 23 januari 1841 ; hans fader var bagare till yrket. Den unge mannen kände sig redan tidigt dragen till teatern af en sådan där omotståndlig kallelse, som alltid slutar med att öfvervinna alla hinder, och den 29 oktober 1859 kom han in vid kon-servatoriet, i Regniers klass. Efter ett års förlopp eröfrade han ett andra pris i komedi, och den 7 oktober samma år (1860) debuterade han på Théåtre frangais som Gros-

René i »Le dépit amoureux», och Gud skalB veta att han gjorde lycka!

Hans ledighet på scenen, den auktoritet han besatt från första stund och med hvilken han tog scenens tiljor i besittning, hans-naturliga gester, hans präktiga organ, som tränger igenom som en trumpet, den sluga och något grofhuggna bonhommien i hans öppna ansikte, i denna af naturen själf skapade komiska mask, glansen i dessa små,, lifliga ögon, som äro fulla af eld, — alla dessa företräden göra honom till en boren komiker och förvärfvade honom genast från början publikens sympati, hvilken han för resten aldrig sedan förlorat, ej ens då äre^ lystnaden och den växande talangen drifvit honom att försöka sig på roller, för hvilka han egentligen ej passat.

Coquelin har för öfrigt visat sig öfverr lägsen inom mycket olika fack, men hans namn skall framför allt i gyllene bokstäfver förblifva ristadt — och jag kan ej inse hvarför detta skulle förolämpa honom — i förbindelse med en roll:

Vivat Mascarillus, Kourbum imperator!

Utom den klassiska genren, sedan han spelat i »Les fourberies de Scapin», »Les;

Coquelin som Mascarille.