Ord och Bild: 1892

— 85 -

Coquelin som Gringoire.

plaideurs» och »Amphitrion», Sosies roll, kreerade Coquelin med mästerskap titelrollen i »Gringoire» och återtog Figaros roll, om hvilken jag redan yttrat några ord. Sedan följde don Annibals så roliga roll i »lAven-turière» af Emile Augier, en romantisk figur, inspirerad af Don Cesar de Bazano i »Gil Bias», en slagskämpe, storskrytare och skräf-lare, som med slokhatten på örat, mustaschen käckt uppborstad och röd i ansiktet låter sporrarna klirra, då han går, och släpar den stora trasiga kappan på marken eller sveper in sig i dess veck med lika stor grandezza som om den vore af purpur.

Jag såg ej Regnier i denna roll vid första uppsättningen af »1'Aventurière», men jag betviflar, att han kan hafva varit roligare än Coquelin i supé-scenen, då Fabrice dricker Annibal full för att locka ur honom hemligheten om hans syster, dona Clorinde (»äfven-tyrerskan»). Jag tror ej, att någon kan gifva denna dryckenskapsscen med mera skickligt gjord stegring. Don Annibal sätter sig till bords midt emot Fabrice och visar till en början endast en barnslig glädje vid åsynen af den goda supéen. Det är först småningom, när han druckit för alla möjliga släktingar, för Fabrices tre tanter, sex kusiner och sju dibröder, som han blir mera högröstad, fast fortfarande behärskadt:

Buvons à chacun, s'il vous platt, A vos tantes d'abord, ces respectables dames Qui n'ont jamais brülé que de pieuses flammes. En est-il dans le nombre une à succession? Nous boirions en détail à son extinction.

Fabrice: Toutes ont des enfants.

Annibal:

Impudiques douairièrest

Jag hör ännu den sårade och litet grof-huggna ton, med hvilken Coquelin sade denna replik; hela salongen brast i gapskratt.

Annibal:

Buvons! — — Regardez-moi ce jus, l'Abbé, ce jus divin Que le monde a nommé modestement du vin! Cest le consolateur, c'est le joyeux convive A la suite de qui toute allégresse arrive! Au diable les soucis, les craintes, les soup?ons! Quand je bois il me semble avaler des chansons.

Sedan blef han ömsint, grät i armarna på. Fabrice, som han fortfarande med den berusades envishet kallade för abbé, för att slutligen med rösten full af tårar förråda sin systers hemlighet, att hon ej är någon annan än den berömda skådespelerskan Cléo-påtre.

Efter don Annibal är Coquelins originellaste skapelse bland moderna roller utan gensägelse hertig de Septmonts i »L'étran-gère» af Dumas fils.

»Då jag lämnade Coquelin hertig de Septmonts' roll» — säger Dumas i förordet

Coqnelin som don Annibal.