Ord och Bild: 1892

197

plötsligt skär igenom mörkret eller en ensam släde med klingande bjällror skymtar fram och försvinner.

Det är ju ofta man med en känsla af motvilja vänder sig bort från alltför oför-blommerade uttryck och alltför cyniska detaljer, men att man dock ej illa trifs i denna värld af äfventyrare och bortkomna figurer, beror därpå, att öfver det hela hvilar något af världens barndom, här är ett slags familjelif rådande, ett föreningsband utan släktskap, ett broderskap utan blodsband. Visserligen äro alla dessa bröder och systrar Backi barn, och församlingen står under Backi hägn och spira, men det är dock ett slags fostbrödralag, som kunde tjäna till föresyn för andra bland dessa samhällets olycksbarn. Bellman låter också fyllbulten prisa sitt sorgfria lif och sin lycka, prisa Backi håfvor, lofva sin undergifvenhet under hans lagar på ett sätt, som väckt mycken förargelse bland allvarsamma moralister. Aldrig har Fredman samvetskval — visst icke; aldrig, hur uselt han än har det, gör han några löften att bättra sig; hur konsekvent han tvärt om är hållen som fyllbult till professionen, visar sig just däri, att han ej ens är mäktig af den ånger, som ligger i föresatsen om ett bättre lif; känner han sig riktigt illa däran, är det glaset, han å nyo anlitar som sin tröst; någon önskan att bli en annan, än den han är, yttrar hvarken han eller Movitz eller Mollberg eller någon.

I denna brist på vilja och moralisk spänstighet ligger ett drag, som karakteriserar ej blott Bellman själf men den tid han tillhörde i motsats till vår. Det är ett förflutet, som lefvande står upp igen, när vi läsa vår störste skald; och den sida jag just i denna uppsats velat betona är hans egenskap af att vara vär nationellaste diktare och den, som tydligast visar oss ställningar och förhållanden från vårt lands närmast liggande forntid, sjuttonhundratalets Sverige.

När fyllbulten söker i glaset sin tröst, menar Bellman, finner han den också där.

Trösten är dålig, ja visst — men kan han finna någon bättre? Bellman tror det knappast. Det är detta som bevisar, i huru hög grad han hör till en annan tid än vår. Nu är hvar och en ärelysten. Hvar och en vet, att hans ställning kan förbättras. En oro, som ej alltid är hälsosam, ett symtom af den vanligen s. k. kampen för tillvaron genomgår tiden. Det blir hvars och ens mål att höja sig till en bättre ställning, tusen möjligheter erbjuda sig därtill, en mångfald af banor öppna sig för den driftige. Sjuttonhundratalet kände icke till några dylika omkastningar, minst för det lägre folket. Här fanns hvar och en inom sin bestämda fälla: likasom det fanns prästsläkter, så fanns det också juristdynastier, där ämbetena gingo i arf; banorna voro så trångt utstakade, att begåfningen hade den största svårighet att göra ett afsteg ifrån vägen, såsom kan ses af Linnés historia, hvars framtid helt och hållet ingaf misströstan, när det befanns, att han ej hade håg för latin — på alla områden härskade tvånget af en bestämd regel, bestämda gränser, inom hvilka fortkomst och befordran försiggingo.

Men när det praktiska lifvet ej gaf tillfällen till bragder eller kraftprof, funnos andra sådana tillfällen. Njutningens ögonblick, Backi hjältedater, kavaljerernas segrar öfver motspänstiga damers hjärtan, i dylik kamp firade man då tillvarons spännande triumfer, och så länge en Bellmans pensel gaf lif åt hvarje rörelse, kraft åt hvarje gestalt, en prakt som åt ett feeri ät balens vimmel, så blef också skildringen full af tjusning; annat blef det, när Hallmans plumpa fingrar rörde vid samma slag af figurer, då blir alltsammans grofva pajazzo-upptäg.

Medan Bellman visar oss det svenska lynnet i inspirationens ögonblick, i den glädjens förklaring, för hvilken de allvarsammaste skuggor fördunsta som lätta strömoln, blir däremot intrycket af en annan skald, som också upptager samma