Ord och Bild: 1892

196

man ej i hans lif upptäcka några bestämda vanor eller principer.

För en person af denna beskaffenhet förlora lifvets vanliga motsatser sin betydelse. För honom äro alla lifvets sträfvanden efter ära och makt dåraktiga och alla klasskillnader likgiltiga.

Han lefver i en ursprunglig och idyllisk värld, där alla äro bröder, där ingen är gemen men alla korporaler, och medan hans samtid fåfängt sökte att förverkliga något sådant i den bekanta herdedikten, träffade Bellman tonen för ett slags jämlikhetsförhållande à la Edén och Adam och Eva. Det är ögats filosofi och värdering Bellman bekänner som sin måttstock på lifvet. Den smutsiga gränden med alla dess tillbehör blir för honom intressantare än den putsade parken; långt ut på söder, där rackarbostället står, där magra hundar tjuta och kråkorna kraxa, sätter han sin fotografiapparat helst i rörelse. Det flyter för honom i ett, antingen varelsen har guld på hatten eller hål på skon. För honom är det likgiltigt antingen ögat strålar bakom en solfjäder af guld och elfenben eller af måladt papper, om det är citronflickan med korg på armen, som har de friska läpparna, eller fröken med musch på kinden. Den sociala rangskillnaden har aldrig mera naivt lämnats ur räkningen, och detta därför, att nyt-tighetssynpunkten, samhällets fordringar voro något han hvarken kunde eller ville förstå.

Hvilken svenskhet i både fel och förtjänster ligger ej häri! A ena sidan omöjligheten att underordna sig ett tvång, att blifva en kugge i samhällets stora arbets-mekanism, å andra sidan den patriarka liska lifslusten, den arkadiska naturglädjen utan skrankor och band — i hvilket nära förbund står ej allt detta med våra innersta lifsrötter såsom ett folk, hvilket med sitt kraftslöseri, med sina plötsliga arbetsparoxysmer och sina långa lättjeperioder och sin dumma, opraktiska och dock så rörande välvilja mot allt och

alla väl förtjänar att skrattas åt men mera hedras ändå.

Och ju djupare man blickar in i Bellmans yrande värld, dess mera upptäcker man af dessa svenska förhållandens ursprungliga hjärtlighet och komiska öfverdåd. Krogbalen själf kan tjäna oss som exempel. Hvilken förändring har ej krog-lifvet undergått sedan dess! Huru prosaiskt och tråkigt det blifvit, sedan man numera sitter idel karlar vid sina bord utan att röra sig en hel afton: musiken är på estraden. Fordom var däremot hvarje värdshus tillika en ballokal. Detta gaf en annan prägel af fest och högtid och äfventyr tillika. De danslystna flickorna utgjordes visserligen blott af värdshusjungfrur, men hvad gjorde det, om de blott voro muntra. Och muntert gick det till. »Dansa bort klack och såla», »gör entreschaquer med benena, sväng, skramla med löspengar, ören och daler», »ge oss öl uti byttor, hej, lustigt kurage», detta är uppmaningar, som tillräckligt vittna om, att »ingen svart och ängslig blod» här fick insmyga sig. Bekantskaper gjordes: allt värre stampades det, allt häftigare gneds fiolen. Då blef en sjöman kanske ond, det var en rival, som tagit från honom hans flicka, och så vankades slängar, sönderslagna armar och ben och näsor, som sprungo i blod, ölet rinner kring golfvet, en dansar på bordet, krö-garfar och krögarmor nicka och hicka hvar på sitt håll, allt sömnigare och kärligare börja »bröderna» och »systrarna» att blicka på hvarandra. Natten skrider och skrider, ljusen börja på att brinna ned i pipan, gästerna glesna. Men det finns en och annan, som ej har logis, någon trogen källarkund, som stannar kvar, tills han blir utvräkt och hamnar i rännstenen. Alla dessa olika skeden i krogbalens lif har Bellman beskrifvit.

Och som kontrast kan det ofta hända, att han skildrar gatan utanför, så tyst och tom, där månen gjuter sitt stilla ljus mellan den smala grändens höga hus, medan brandvaktens steg och hesa rop