Ord och Bild: 1892

— 253 —

aldrig och drog sig tidigt tillbaka. När kungen gått, blef tonen ännu lifligare och friare. Stanislaus, som var svartsjuk på Saint-Lambert, hade icke tagit honom med till Commercy — men den skalken for dit ändå, hyrde sig in hos kyrkoherden, och när han ifrån sitt fönster såg ett ljus i madame Bouff-lers kabinett — det öfverenskomna tecknet, att kungen gått och lagt sig — tog han sin orangerinyckel och sin blindlykta och smög sig in till det glada sällskapet, ja, han kom minsann tidigare ibland, påstod betjänten, och gick in hos Madame Chåtelet, när han i hennes harpa funnit en billet-doux om ett rendez-vous .... Och sällskapet superade, sjöng och roade sig långt in på natten. Men allt det där visste icke gamle kungen af.

Så flyttade man till Luneville. Där blef sällskapet större. Opera, ballett, tragedi, komedi .... Voltaire skref tillfällighetspjeser och uppträdde själf i dem vid sidan af hofvets damer och herrar. Med en artighetsvers till den gode konungen, den oöfver-träfflige värden, slutade gemenligen dessa stycken, ögonblickets barn men icke födda för evigheten!

Nästan ett år flög undan i »filosofisk» idyll. Voltaire hade väl råkat i raseri, när han en gång öfverraskat sin lärda väninna i allt annat än lärda samspråk med den unge gardesofficeren. Men han hade lugnat sig.

»C'est ta main qui cueille les roses,

et les épines sont pour moi» —

skref han till den lycklige rivalen. Men denne och hans lärda väninna växlade dagligen biljetter, dem Saint-Lamberts fåfänga bevarat. Sin väninna kunde han dock icke bevara. Förtrolighetens följder förde slutligen äfven doktor Rönnow i förtroendet. Men — en liten flicka var det enda doktorn kunde bevara åt lifvet, den sköna synderskan slöt för alltid sina ögon. Voltaire förtviflade, Stanislaus vred sina händer och sökte fåfängt trösta den tröstlöse filosofen, ensam med honom utgjutande sin smärta i ljufva ord. Sorgens dok lade sig icke blott öfver hofvet i Luneville, hela Lothringen sörjde den älskvärda kvinnan, hvars likbegängelse

firades med kunglig ståt.

*

Redan 1739 var Karl Gustaf Tessin inbjuden till Stanislaus i Luneville, som synes af ett bref, i hvilket konungen uttalar sin längtan att »i er famn få förnya de ömma känslor, hvilka jag i ali min lifstid skall bevara för hela er nation och särskildt för er

värda person». Någon berättelse om besöket föreligger icke.

Om ett annat svenskt besök i Luneville är däremot en uppteckning tillgänglig. Det var icke så celebra gäster, de två svenskar, hvilka i mars 1754 hälsade på Stanislaus: öfverste Segebaden och attachéen vid svenska beskickningen i Paris, Fredrik von Stenhagen hvars resejournal (mpt på Kungl. Bibi.) lämnar denna uppgift. Men de mottogos likafullt af konungen med största vänlighet, spisade alla dagar vid konungens bord, promenerade i slottets vackra omgifningar i kunglig vagn, dragen af sex hästar, uppvaktade af en hofman. Och kungen sade åt alla att se till, att ingenting skulle fattas hans kära svenska gäster. »Hofvet liknar dessa fantasihof, som skalderna dikta, där lyx är förjagad men ' redbarhet, vänlighet och mildhet intaga under-såtarnes hjärtan, där rättvisa och billighet regera och kungen mera liknar en far bland sina älskade barn än ett majestät, som ingen vågar nalkas.» Vid afskedet fingo herrarne kyssa konungens hand och höra hans försäkran : »Je suis toujours bon suédois.»

7-

Ar 1763 dog Stanislaus' lycklige rival från 1733, konung August III, och polska adelsmän erinrade sig åter sin »inhemske konung». Flera polska stormän sände bud och bref, anmodande den 86-årige titulär-konungen af Polen att för tredje gången bli kandidat vid ett polskt kungaval. Men nu hade han fått nog af den äran. Han omfattade i stället med värme den unge Stanislaus Poniatovvskis kandidatur, lyckönskade honom efter valet och använde allt sitt inflytande att förmå franska och vvienska hofven att erkänna denne — Rysslands tronkandidat och Polens siste kung. Han var ju son till Karl XII:s och Stanislaus' trogne vän, Stanislaus Ponia-towski, som för Karls tjänst utstått så många faror och besvärligheter och med Stanislaus Leczinski delat farorna under belägringen i Danzig.

Den välgörande filosofen vardt allt svagare till kroppen men behöll sina själsförmögenheter, framför allt sin jämna vänlighet och sitt muntra sinne, trots krämpor och beroende af betjäning, något hvarvid han aldrig förut varit van. En stor sorg drabbade honom vid julen 1765 genom hans fromme dottersons, den franske kronprinsens, död. Släktkär hade Stanislaus alltid varit och i fulla drag njutit af årliga sammanträffanden med sin dotter, hennes barn och barnbarn (sedermera kungarne Ludvig XVI, Ludvig XVIII,