Sida 285
På Sicilien. Resebref från södern, med »åsna» som ledmotiv af Rust Roest. Med 5 bilder efter fotografier
Så långt ögat når, utbreder sig hafvet, intensivt blått utan den minsta skiftning i grönt, himmeln också blå men en annan nyans, ej ett enda moln, en strålande, brännande sol. Till vänster ett högt, långsträckt berg med toppen höljd af snö, lätta moln hvila på dess topp — det ser ut som rök, och det är det också — det mäktiga, hela nejden behärskande fjället är Etna.
På sluttningen af grönklädda kullar, som hitom vulkanen sträcker sig nedåt hafvet, ligger den hvita staden. Här och där ser man konturerna af någon gammal normandisk byggnad med sina egendomliga, skarpa tinnar, samt några smärta kyrktorn, annars idel låga hus, strödda mellan grönskan. Mellan vägen och hafvet ett långsluttande landskap alldeles öfversålladt af blommande mandelträd, hvilka med sina luftiga, hvita klasar strödda som snöflingar på de mörka kvistarna ge nejden sin egendomliga, jungfruliga, brudlika prägel. Höga, knö-liga, vridna fichid'indier, en kaktuslik-nande växt, hvilkas platta, gröna blad med de borstiga taggarna stå skarpt emot det blå hafvet, bilda häckar långs vägen — en ogenomtränglig och oöfver-stiglig skyddsmur.
Föraren, som anser, att tystnaden räckt länge nog och att signoran kan vara ut-hvilad vid det här laget, och som vet, hur man underhåller »inglesi» och »fore-stieri», säger, pekande på en bred flodbädd, öfver hvars grus och stenar en rännil sipprar fram:
»Se, om sommaren finns det inte en droppe i den här!»
Om sommaren — sommaren! Hvad är då detta!?
En vinterdag, den sjette februari.
Det är ofattligt! Den kraftigaste, yppigaste vegetation, smärta pepparträd med fina, smala blad och röda frukter, enstaka palmer, lunder af citron- och orangeträd, och öfverallt, hvart ögat skådar, de blommande mandelträden och de knotiga kaktusväxterna, som likt en
skara dvärgskepnader klättra uppför bergen. I dalgången hvita och gula vårblommor, violetta anemoner, röda lilje-liknande rörväxter.
Och doften, som mänger sig med den friska hafsbrisen, doften från marken, från gräs och blommor, mandeldoft, orangedoft! Man känner, att man nu verkligen är i södern, att man nästan har hela det öfriga Europa norr om sig, att man ströfvar omkring i den skönaste Medelhafsöns mest paradisiska nejd.
Kaktusväxter vid vägen.
Guiden har hela tiden stått bakom åsnan. Utan att ge signoran den allra minsta varning, gifver han djuret en delikat påstötning med käppen, och af bär det. Åsnor äro då för obegripliga! Åsnan i fråga, i stället för att hälla sig midt på den smala vägen, vinglar öfver och klifver på, ät höger, där det inte någon väg finns, eller skubbar sig mot muren till vänster, där den bringar sin ryttarinna
Källa: Project Runeberg ·