Ord och Bild: 1892

— 266 —

i den allra intimaste beröring med de stickande fichid'indierna.

Slut med alla paradisiska funderingar och intryck, man kan ej tänka på annat än att skydda ansikte och händer. — Nu är föraren försvunnen, han håller på att plocka blommor och har lämnat åsnan och signoran åt sitt öde.

Åsnan begagnar sig af tillfället och stannar ögonblickligen vid vägkanten för att beta. Signoran sliter och sågar i tyglarna utan att få upp det envisa ås-nehufvudet det minsta grand.

Hon resignerar, och åsnan betar.

»Avanti», ropar gossen nedanför.

»Impossibile — det går inte.»

Skyndsamma steg uppför vägen, ett väldigt rapp, och det går, fortare än man önskar.

Nu får signoran stiga af. L'asinello kan inte gå uppför den, sista biten.

Det är inte utan att signoran känner en lättnad öfver att få sträcka på sina illa mörbultade lemmar. Hon hoppar ned. Guiden binder åsnan, som ser mycket varm och ansträngd ut. Egendomligt nog har djuret svettat igenom sadeln, det är en våt fläck ofvanpå deri.

Man är fortfarande vetgirig, och som man sett alltför mycket af åsnans egendomligheter, misstänker man, att denna också är en utaf dem, och gör den svartögde, sicilianske ynglingen uppmärksam på fläcken.

Ynglingen skakar på hufvudet.

»Non 1'asinello», säger han bestämdt.

Man fixerar hvarandra.

»Cosa è allora?»

»Non lo so.»

Man höjer på axlarna och slutar att söka förklaring på det oförklarliga.

Nu skall apelsinen smaka!

Man trefvar i fickan och får tag i en ofantlig, tillplattad klump utan den ringaste saft, hvilken i stället genomdränkt fickan, den otillgängliga börsen, kläd-ningen och sadeln.

»È 1'arancio», säger man, i det man visar gossen corpus delicti.

»Si, signora», svarar han med klarnad min. Han är också vetgirig och har också undrat.

Han tröstar signoran med att nog skulle det bli fläck pä hans ljusspräckliga benkläder, men med signorans svarta klädning vore det ingen fara.

»Är det säkert?» frågar signoran tviflande.

»Sicurissimo.»

Märkvärdigt lugnad af denna förklaring, börjar man långsamt klättra uppför den återstående branta stigen. Ja, det är värre än Via Appia — det här är bara rullsten. Lyckligtvis är det inte långt. Den gamle »kastellanen» — han kallas så, fast kastellet endast är en ruin — linkar ned, åtföljd af sin lille sonson, för att öppna dörren nedanför trappan, som leder till kastellet.

»Molto antico», säger han i öfvertygande ton.

Ja i sanning, man står på klassisk jord. Den utspringande landtungan där nere till höger är det forna Naxos.

Själfva fästet erbjuder ej mycket sevärdt för icke arkeologer. Några förfallna murar omsluta en mark, på hvilken några getter beta. Man ser på djuren, de tyckas ha det godt.

»Det är getter», förklarar sjuåringen vänligt men öfverlägset och tillägger för ytterligare upplysnings skull: »Getter göra mjölk.»

Han öfvar sig synbarligen som blifvande förevisare för okunniga »forestieri», och hans barnsliga röst härmar på ett lustigt sätt farfaderns långsamma och distinkta uttal.

Gubben puffar sakta undan barnet för att visa signoran den gamla cisternen; den är verkligen »molto antico», äldre än fästet, möjligen från sikelertiden. Han ropar med sin skrällande, spruckna röst ned i djupet för att fästa uppmärksamheten på det väldiga ekot:

»Taormina, Taormina!»

Det är som om ekot påmint den gamle om något, han skulle säga.