Ord och Bild: 1892

af någon stackars spetälsk, som gått ut för att hämta litet luft och förlusta sig ä det gröna fältet. Här låg nämligen Visby stads hospital, eller spetälske-hus, ställdt under skydd af det helgon, som den öster- och västerländska kristenheten hedrade under namnet Georg af Kappadocien; våra förfäder gåfvo gärna åt hans namn formen Sankt Jöran eller Sankt Örjan. Spetälskan, vare sig man under medeltiden med denna förstod den bedröfliga sjukdom, som i närvarande stund dessbättre ytterst isolerad förekommer i värt land, eller man under detta namn inbegrep äfven andra sjukdomsformer, måste under medeltiden hafva varit mycket utbredd; spetälska betyder intet annat än spital — d. v. s. hospitalsjukdomen. Dess smittosamma karakter gjorde, att man för de spetälska byggde hospitalen utanför städerna, och de voro regelbundet helgade åt Sankt Jöran. Knappast någon betydande stad i medeltidens Sverige saknade sitt Sankt Jörans-hus. Stockholm hade ett, som låg någonstädes uppe på Brunkebergsåsen, utanför den del af Norrmalm, som under fredstider utgjorde en förstad.

Den nöd, som denna sjukdom vållade, var således icke blott stor utan äfven allmän. Det var naturligt, att man sökte för de arma, som voro af den angripna, en mäktig beskyddare. Helgonen vöro väl i allmänhet skyddande makter, hvilka man flitigt anropade, men det fanns bland dem vissa, som buro det gemensamma namnet »de stora nödhjälparne», och till detn räknades den helige riddaren Jöran.

Den ridderliga värdighet, som legenden tillerkände honom, måste hafva gjort honom särdeles kär för den samhällsklass, som under medeltiden var inom det borgerliga samhället den härskande. När något viktigt förelåg, där ridderlig idrott kunde öfvas, där nöd var för handen, nöd för rike och folk, då kunde det vara skäl att anropa helige Jöran.

Ett sådant tillfälle inträffade i Sverige år 1471. Den danske konung Kristian

hade med en stor styrka närmat sig Stockholm. Han hade lägrat sig på Brunkeberget, som den tiden behärskade Norrmalm och i viss mån äfven staden. Det gällde att intaga det väl befästade Stockholms slott, hvars murar reste sig invid den plats, som nu kallas Mynttorget. I närheten af slottet och förmodligen i sammanhang med dess yttre verk låg stadens norra port, ungefär vid mynningen af den nuvarande Stadssmedjegatan, den yttre porten reste sig vid den norra änden af Helgeandsholmen. Helt nära låg således det danska lägret. Här gällde att från staden och slottet afvärja anfallet, här gällde att söka från den hotande lägerplatsen bortdrifva danskarne. Riksföreståndaren herr Sten Sture hade från olika håll samlat trupper och sökte lösa den senare uppgiften. Vid hans ankomst norr ifrån voro danskarne uppställda dels på åsen, där deras läge var godt, då det var lätt att kasta tillbaka en fiende, som hade att storma uppför åsens branter, dels väster ut, i trakten af Sankta Klaras kloster, dels öster ut åt Djurgårdssidan till, där den danska flottan låg. Herr Sten uppmanade de sina att våga striden. Rimkrönikan säger:

De svarade alla med en röst: 'Vi vilja alla göra så, med Guds hjälp alla fasta stå, vi vilja vår sak för Gud klaga och i Guds namn å stad draga'. Deras hjärtan voro utan tunga, ty begynte de alla sjunga och gjorde sig godan lisa och kvado Sankt Örjans visa.

Huru den lydde veta vi icke, men väl vet historien att berätta, huruledes svenskarne vunno seger, hvilken för lång tid afskräckte danskarne från försök att vinna herraväldet öfver Sverige och hvilken i öfrigt framkallade viktiga förändringar i Sveriges inre förhållanden, ändringar, hvilka icke hade kommit till stånd, därest icke segern hade gifvit en märklig lyftning åt nationalkänslan.

I Stockholms storkyrka fanns fordom en bild af den helige Jöran stridande