Ord och Bild: 1892

med draken. I de historiska anteckningar, som fördes i franciskanernas kloster på den nuvarande Riddarholmen, finnes för år 1489 antecknadt, att herr Sten Sture lät uppsätta Sankt Jörans bild i denna kyrka. En sägen från 1600-talet vet berätta, att han där reste bilden af tacksamhet för den vid och på Brunkeberget vunna segern, och i detta fall synes sägnen förtjäna tilltro. Fyrtio år hade icke förflutit, sedan bilden blifvit uppsatt, förrän man började känna sig besvärad af den. Ar 1528 beslöto borgmästare och råd, att »den store Jörianen» i bykyrkan skulle flyttas bort till dennas Vårfrudörr, »emedan han tog bort allt rummet af kyrkan». Ända in i nyare tid stod bilden högt uppe mellan en pelare och väggen invid den lilla sydvästra dörren. Storkyrkan hade under tiden alltmera förändrat karakter; dec ursprungliga hade fått träda tillbaka och blifvit öfverskyldt — till och med den altarprydnad, som herr Sten och hans maka skänkt till något af kyrkans altare, hade — förmodligen i snygghetens intresse — blifvit öfvermålad med hvit oljefärg, nya element hade kommit till och ådrogo sig i främsta rummet uppmärksamhet. Så stod bilden där, i en alldeles främmande omgifning, undanskjuten i en vrå, till dess den flyttades öfver till statens historiska museum. Där har den kommit samman med föremål från dess egen tid och intager där bland skulpterade bilder från medeltiden hedersrummet.

Striden mot draken och andra vidunder omtalas i flera folks och flera tiders sägner. Den kristna legenden om Sankt Jöran berättar i korthet följande: I det fjärran Österlandet hemsöktes ett folk af en rofgirig drake. Från landsbygden flyktade alla in i staden, och man sökte blidka odjuret först med får, sedan, när nöden kändes ännu större, med människor. Lotten fick afgöra, hvilka hus skulle för dagen bestå det förfärliga offret. Så föll lotten en dag

i —

på konungens borg, och konungen, förtviflad öfver det öde, som förestod hans unga, undersköna dotter, bjöd intill halfva sitt rike, för att olyckan skulle gå hans hus förbi. Men folket, som hade sett månget hem blifva barnlöst för drakens skull, knotade, och prinsessan fördes till sist ut ur staden. När hon där väntade döden, kom en romersk tribun vid namn Georg ridande och åtog sig att försvara henne. Mot den framkrälande draken slungade han sin lans, band sedan vidundret med prinsessans bälte, och han ledde det efter sig till staden och dess häpnande inbyggare. Georg förkunnade därefter i staden den kristna tro, hvilken han bekände, och dog sedermera, under den diokletianska förföljelsen, en martyrs död.

Det finnes en annan drakestrid, som under medeltiden otaliga gånger gjorts till föremål för konstnärlig behandling, nämligen ärkeängeln Mikaels strid mot draken. Han är dock icke svår att skilja från Georg: den senare är vanligen afbildad som ryttare, han bär dessutom riddarerustning, Mikael bar vingar.

Den bild, x om hvilken här är fråga, består, såsom vidfogade figur utvisar, af tre föremål: draken, som ligger på ryggen med upplyft hufvud, ur den sårade halsen framsticker en lansspets, lansens skaft omfattas krampaktigt af drakens ena fram-fot; en ryttare i ridderlig dräkt, som, med svärdet höjdt till hugg, rider fram öfver odjuret; en bedjande furstinna, som, med ett lamm vid sidan, böjer knä på en upphöjning, hvilken uppenbarligen skall föreställa en kringmurad stad. På denna förhöjning finnes hvarjehanda bildverk att se. Vid sidan af draken ligga pä marken bitar af mänskliga kroppar, kvarlefvor från tidigare måltider.

Sammanhanget är icke svårt att fatta. Riddaren och draken hafva uppenbarligen mött hvarandra för att strida; riddaren slungade lansen, som genomborrade draken, men blef af denna afbruten. Riddaren fortsatte sitt anlopp, draken