Ord och Bild: 1892

— 292 —

kastade sig på rygg och sökte värja sig mot hästen, i hvars buk han slår ena bakfotens kraftiga klor. Furstinnans ställning antyder, att hon med lifligaste intresse följer den kamp, som utspelar sig för hennes ögon; den är tydligen för henne af stor vikt.

Framställningen är liflig och fängslar genast uppmärksamheten. Man dröjer äfven gärna vid detaljerna, som äro med stor omsorg utförda.

skydda halsen mot solens strålar, hvilka helt visst voro besvärliga för den, som hade att bära på en tung rustning. Kring hjäl men är viradt ett band, hvars färg bleknat; ett smycke midt på vänstra sidan fäster vid denna bindel en grupp af trenne fjädrar, en hvit, en röd, en blå. Den röda och den hvita färgen kan man möjligen förklara; för den blåa känner jag däremot ej något skäl.

Hjälmen är skjuten tillbaka, den sitter helt löst på hufvudet: mot detta hade man väl ej heller att vänta ett anfall från den krälande draken. Hjälmen är skjuten tillbaka därför, att riddaren, ehuru han ryckt ut till strid, ej lagt bort det höfviska smycke, som omgaf det lockiga häret — ett metallband, prydt med kostbara stenar — en s. k. krans — och uppbärande framtill tvenne höga fjädrar, en hvit, en röd.

Det ungdomliga, nästan veka ansiktet är bart liksom halsen. Bröst och rygg äro däremot skyddade af en stark, rikt sirad metallbeklädnad; öfver denna bäres en tröja, hvilken så väl fram som bak visar ett stort, ljust hållet, med klenoder smyckadt kors. Jag skall strax återkomma till detta. Pä framsidan finnes å hvardera axeln en skifva ämnad att mottaga och afleda en motståndares lansstöt; en dylik skifva förekommer å hvardera armbågen — just mot ledgångarna vid axel och armbåge riktade fienden gärna sitt anfall. På den högra sidan af bröstet ses en klyka, i hvilken riddaren, då han anföll, lade sin lans, för att åt denna vinna stadga. Öfver hvardera axeln sträcker sig bakåt en flerledad stålvinge, hvilken borde kunna utgöra ett godt värn mot hugg af svärd och slag af klubbor, hvilka flitigt användes i den ridderliga tvekamp, som utfördes för öfnings och nöjes skull.

Sankt Jörans hjälm.

Riddaren är en ungdomlig, spänstig gestalt, som lyfter sig ur sadeln för att gifva dödshugget. Han samlar ali sin kraft för att få det afgörande. Det något framlutade hufvudet täckes af en stålhjälm, som genom sin form i viss mån påminner om en sjömans sydväst: den består af en hufva, som omsluter hufvudets öfre del, och ett utsprång, som skyddar nacken. Från denna sida hade man väl icke att vänta något anfall; ut-språnget torde väl därför varit afsedt att