Sida 320
Sankt Jöran och draken. Af Hans Hildebrand. Med 3 bilder
krigaren. Ju mera tiden led, desto angelägnare var man att låta hästens utstyrsel liksom riddarens bestämmas icke blott af hänsynen till det verkliga behofvet utan ock till smakens fordringar. leke alltid kunde det ena förlikas med det andra, och till sist fick tidehvarfvets smak större bestämmelserätt än det praktiska behofvet. Sankt Jörans häst har endast ett ofullständigt skydd af den praktfulla utstyrseln. I denna finnes ett drag, som är särskildt värdt vår uppmärksamhet: ett ornamentsmotiv, bestående af tre näckrosblad med stjälkar. Det lider ej tvifvel, att detta motiv bör sättas i samband med den äldre hr Sten Stures vapen, tre »sjöblad» satta öfver skölden i en sned linie.
Den knäböjande furstinnan är iklädd en dyrbar dräkt, hvilken, liksom riddarens rustning, torde hafva varit i viss mån ganska obekväm, ty den är både styf i följd af tygets beskaffenhet — det är uppenbart brokadtyg — och öfver lifvet snäf. Dräkten den tiden var ej »fysiologisk», sådan att den rättade sig efter det, som skulle beklädas; den hade fått så att säga utveckla sig på egen hand ur tidigare förutsättningar, kroppen och dennas rörelser måste rätta sig efter den, hvilket icke kunde underlåta att åt sättet att föra sig och därmed åt samman-lefnaden gifva något tvunget.
At draken har konstnären gifvit ett utseende så fruktansvärdt som möjligt. Utmärkande för draken var visserligen af gammalt vingarna, men de äro här reducerade till jämförelsevis små mått. Taggar, fjäll och hornlika utväxter springa fram från hufvud och hals. En stor del af dessa utsprång bestå af älghorn. I öfrigt äro figurerna, riddaren, prinsessan och hästen, utförda i full naturlig stor-
lek, snidade i trä och målade. Ett och annat framspringande stycke har genom tidigare vanvård gått förloradt; färgen har med mera välmening än förstånd blifvit uppfriskad. Oaktadt dessa små bristfälligheter kvarstår gruppen som ett härligt minne af det slutande 1400-talets bildhuggarkonst.
En författare under 1600-talet visste berätta, att detta konstverk blifvit utfördt af en man, inkallad från Antwerpen, att konstnären sedan blifvit dödad, för att ej kunna göra något, hvaraf Jöransbilden kunde öfverglänsas. Den senare delen af berättelsen höra vi ofta förtäljas i sammanhang med dyrbara konstverk; den torde höra till diktens område.
Af större intresse är det att utröna, huruvida den omnämnde konstnären var från Antwerpen eller icke. Under konung Gustafs tid inleddes handelsförbindelser med den rika nederländska provinsen. Redan tidigare, företrädesvis under 1500-talets andra och tredje årtionde, pryddes mången svensk kyrka med rikt snidade och väl målade altarskåp af brabantsk eller flamländsk bildkonst, märkta med Antwerpens hand eller Bryssels fyra streck. Ja, äfven mot slutet af 1400-talet spåra vi förbindelser mellan Sverige och de nederländska provinserna med deras blomstrande konst och industri. Men bilden af Sankt Jöran har icke nederländsk karakter. Så väl utförandet som detaljerna i framställningen vittna snarare om tysk upprinnelse. Lybeck och Danzig voro under den senare delen af medeltiden de orter, från hvilka man till Sverige hämtade konstverk i de fall, då man icke ansåg sig kunna inom eget land åstadkomma dem.
Källa: Project Runeberg ·