Sida 321
Sankt Jöran och draken. Af Hans Hildebrand. Med 3 bilder
Kalevala och den finska konsten.
Till Axel Galléns triptykon ur Aino-mylen. Af Per Spicax.
Elias Lönnrot.
VTamlandet och publicerandet affinnar-H-^ nes urgamla nationalepos Kalevala hade en märklig och stor del i det nationella uppsvinget hos oss strax före seklets midt. Redan under det föregående århundradet kände vissa fosterländska forskare till förekomsten af en inhemsk, finsk folkdiktning, ehuru endast i lyriska fragment, hvilka pä måfå upptecknats från folkets läppar. Det var först i början af detta århundrade, som det föll en folkpoesisamlare in, att hans upptecknade »runor» hade ett slags samband sinsemellan, och samtidigt kunde en annan forskare med bestämdhet påvisa själfva härden, där den finska folkdiktningen ännu lefde kvar och stod högt i anseende.
Det blef sedermera förunnadt en i Finlands häfder välbekant man, Elias Lönnrot, att fullkomna sina föregångares arbete och till ett stort helt samla den finska folkpoesiens skatter, som helt plöts-
ligt lade i dagen, att också det finska folket haft sin forntid och mytologi och att dess fornsagor i rikedom och skönhet täflade med och öfverträffade månget äldre folks.
Han styrde år 1832 för första gången sin färd till sångens egentliga hemtrakter, där de lågo långt från civilisationens stråkvägar, icke en gång inom Finlands gränser utan högt uppe i det ryska Karelen i Arkangelska guvernementet. Endast där hade den framskridande civilisationen lämnat den forna hjältestammens traditioner rena och oförfalskade i skygd af oöfverskådliga skogar, fortlefvande på folkets läppar under patriarkaliska förhållanden. dem en ny lära och ny upplysning beröfvat ursprungligheten längre västerut inom Finlandslandamären. Lönnrot var då redan mycket förtrogen med den finska folkpoesien, han hade som student i Abo skrifvit en akademisk afhandling om den och senare gjort flera vandringar genom Savolaks och det finska Karelen för uppsamlande af sånger och folktraditioner. Genom hela sin folkliga person ägnad att väcka förtroende och lefva sig in i urfolkets åskådningssätt, blef han genast mycket väl emottagen bland de enkla och gästfria bebyggarne i Arkangelska guvernementet. Sedermera anställd som läkare i Finlands nordostligaste stad Kajana, fick han tillfälle att flera gånger förnya sina besök i det finska och ryska Karelens gränssocknar.
Dessa resor gjordes till häst och till fots genom ödemarker och kärr och i karelarnes smala båtar genom brusande forsar och öfver milslånga vattendrag. De många besvärligheterna lönades rikligt genom den inblick, han fick i befolkningens urgamla plägseder, lefnadssätt och bildning, men särskildt i dess sångkunnighet. Man har i det södra Finland
Källa: Project Runeberg ·