Ord och Bild: 1892

svårt att tro, att det för femtio år sedan i dess nordöstra gränstrakter lefdes ett lif sådant, som Lönnrot skildrar det och som delvis återfinnes där ännu. Den gamle gårdshusbonden och berömde runosångaren Arhippo berättar för honom bl. a. följande om sin egen ungdom:

— — »När vi då på Lapukkastranden under notdräktstiden hvilade vid stockeldsbrasan, se där hade ni bort vara! Vi hade en hjälpkarl från Lapukka, äfven han en god sångare, dock icke jämngod med min aflidne fader. Hela nätterna igenom sjöngo de hand i hand vid brasan, och aldrig sjöngs en runa två gånger. Jag var då en liten gosse och hörde uppå, hvarigenom jag småningom lärde de förnämsta sångerna. Men mycket af dem har jag redan glömt. Af mina söner blir ingen efter min död sångare, såsom jag efter min fader. — — Ack, om då någon, såsom ni nu, hade sökt runor! Han hade på två veckor ej hunnit skrifva ner det, som min fader ensam kunde!» — —

Denne 80 år gamle gubbe sysselsatte Lönnrot under två hela dagar och litet på den tredje med runors afskrifning, — sä godt var hans minne. Han sjöng runorna i god ordning, utan märkbara luckor, och Lönnrot anser sig af honom ha fått en stor mängd värdefulla sånger, som utan deras sammanträffande säkert följt med den gamle i grafven.

Resultaten af dessa Lönnrots resor öfverträffade alla förhoppningar, och han kunde småningom skrida till sitt älsklingsarbete att sammanställa alla dessa mytiskt-episka traditioner till ett helt.

Ar 1835 öfversände han sitt Kalevala-manuskript till det Finska Litteratursällskapet i Helsingfors, och ännu innan årets slut utkom det från trycket i tvenne delar.

Kalevala mottogs med en jublande entusiasm, hvars eko ännu i dag åter-Ijuder i de finskt nationella sträfvandena. Finland hade funnit sina dyrbaraste forntidsminnen med en djup fond af lefnads-

vishet och fantasirik världsåskådning, poetiska skildringar och gestalter, samt förut okända, stora, språkskatter. Vårt folk kunde med upplyftande själfkänsla säga: — Äfven jag har en historia!

Kalevala är Finlands Edda.

Genom fortsatta samlingsfärder af särskilda forskare har en senare upplaga af Kalevala blifvit kompletterad, så att den nu såsom fullständig innehåller 50 sånger med närmare 23,000 verser. Utom själfva hufvudsamligen af folktraditionerna, troil- och besvärjelsesångerna i Kalevala, utgaf Lönnrot Kanteletar, innehållande omkring 600 smärre lyriska sånger samt äldre och nyare runor af episkt och historiskt innehåll. Dessutom Finska folkets ordspråk och Finska folkets gåtor. Ett lifsverk, som satt djupa spår i det finska folkets unga historia, litteratur och konst- — Kalevala finns pä svenska sedan 1864 i en förträfflig, nästan ordagrann och stiltrogen öfversättning af Karl Collan. Redan tidigare funnos fragment öfversatta, och Collan har begagnat sig af de bästa bland dem. Upplagan inledes af ett utförligt företal, behandlande Kalevalas uppkomst och samlande. En senare rimmad bearbetning af Hertzberg har mindre anspråk och mindre förtjänster, är ofullständigare och mera lättläst men saknar den egendomliga, rent urfinska detaljtrogenheten..

De skiftande och mångfaldiga episoderna ur Kalevala ha länge lockat våra. konstnärer att gifva form åt sagans heroer. Först var det endast skulpturen, som med större framgång tog upp de väldiga gestalterna ur mytens dunkel, nu öser målarkonsten redan ur den rika. källan, och komponisterna finna där tallösa uppslag till tondikter.

Det var tvenne svenskfödda män som, påverkade af eddamyternas återupp-ståndelse i Sveriges bildande konst, läto sig först inspireras af den finska myten. Målaren Robert Ekman och skulptören Karl Sjöstrand ha äran af initiativet, men deras verk karakteriseras icke;