Ord och Bild: 1892

af en djupare, verkligt finsk och originell uppfattning. Ty det har dragit ut till nuvarande tid, innan det inåtvända och slutna folket, genom talanger hvilka det fostrat själf, småningom fått sitt eget skaplynne prägladt på sin egen konst.

Efter Sjöstrand ha bildhuggarne Ta-kanen, Vallgren och Stigell med delvis mycket lyckliga grepp format sagofigurerna i marmor, gips och metall, men Gallén är den förste, och tills vidare den ende, af våra målare, som tagit upp Ekmans stora ofulländade värf och verkligen fördjupat sig i den finska mytologien. Edelfelt har gjort briljanta illustrationer till Kanteletar, men det rent folkliga ämnet har aldrig fängslat honom så, som det gjort med Gallén.

Sedan barndomen svärmande för Kalevala och det folkligt egendomliga, dokumenterade han sig strax vid sin första debut på Parisersalongen 1885 som finsk folklifsskildrare med sin tafla »Käringen och katten». Sedermera har hans produktion uteslutande gått i den då redan angifna riktningen. På salongerna 1888 och 89 hade han sina taflor »Folklif» och »Den första lektionen» — tvenne nya bevis på hvartåt hans håg och sympati låg. Redan som elev i Konstföreningens ritskola gjorde han illustrationer och skisser till Ainosagan, men först 1889 grep han sig an med deras utförande på allvar. Samma sommar företog han nämligen sin första resa uppåt Kalevalas vagga i Lönnrots spår. Han gjorde sällskap dit med en god vän, den svenske målaren grefve Louis Sparre, hvilken också håller pä att göra sig ett erkändt namn som skildrare af finskt folklif, så svensk parisare han än till börd och uppfostran är. Där uppe i den höga Karelska norden togs Gallén helt fången af de dystra mo-arnas djupa poesi och dess bebyggares ursprunglighet och egendomlighet. Sedan dess har hans fantasi så godt som uteslutande lefvat Kalevalalif, och hans skissböcker äro till bräddarna fyllda af originalmotiv frän de finska sagohjältarnes

— 97 —

vagga, där folket ännu i dag sjunger runor och bär sina färgrika dräkter som för sekler tillbaka, där det fornfinska pörtet ännu röker och där det bär prägeln af en åldrig kultur, som glömt sig kvar, skyddad af skogarna mot den banaliserande moderna.

Under vintern utställde han tre stora skisser till sitt triptykon ur Ainomyten, väckte uppseende med dem och fick dem sålda t. o. m. i kopior. Strax därefter mottog han af finska staten en beställning på en monumental tafla med samma ämne.

Fastän han våren 1890 genom sin tafla »Sårfeber», utställd på den nya Salongen å Marsfältet i Paris, nådde äran att bli invald till associé i samma utställning, flydde han åter igen den moderna civilisationen och drog sig med sin unga hustru upp till Kalevalas skogsbygder för att komplettera sina studier till Aino-taflan på ort och ställe, där myten kan tänkas passerad. Men först två år efter beställningen levererade han sitt triptykon till staten, fullständigt, i en af honom själf efter karelska motiv komponerad vacker och originell ram. Det har nyligen varit utställdt i Helsingfors, och kritiken har stått en smula rådvill inför den unge konstnärens djärfva och kraftiga fantasi.

I alla fall är Galléns triptykon ur Ainomyten ett af de mest betydande inläggen i den nationella konsten, som vår konsthistoria har att annotera. I vår kommer den stora taflan att på marsfältet pröfva, om det franska konstsinnet är lika villigt att erkänna sin upphofsmans förtjänster som vi patrioter här hemma.

Galléns triptykon framställer som ofta sagdt Kalevalas myt om den unga Aino, Foukahainens syster, som denne egenmäktigt lofvat bort till hustru åt den gamle mästersångaren Väinämöinen, för att rädda sitt lif vid en olycklig sångar-täflan med den oöfverträfflige vise. Taflan mest till vänster föreställer Väinä-möinens frieri; i Collans öfversättning lyder sången: