Sida 324
Sankt Jöran och draken. Af Hans Hildebrand. Med 3 bilder
Aino, unga, vackra jungfrun, unge Foukahainens syster, gick att bryta löf i skogen, löf till kvastar uti lunden.
Då kom gamle Väinämöinen, såg i lunden unga jungfrun, pärlbeprydda mön på gräset, yttrade ett ord och sade:
*Ej för andra, unga jungfru, än för mig, du unga jungfru, må du dig med pärlor pryda, gyllne kors på bröstet bära, lockarna i flätor linda, sidenband i håret binda!»
Jungfrun svarade och sade:
»Ej för dig och ej för andra vill jag kors på bröstet bära, sidenband i håret binda; granna kläder ej jag önskar, ej ditt hvetebröd mig lockar: hällre bär jag snäfva kläder, äter brödets torra kanter hemma hos min gode fader, vid min hulda moders sida.»
Korset rycker hon från bröstet, gyllne ringarna från fingret, kastar pärlorna från halsen, röda banden från sitt hufvud, skyndar sörjande till hemmet, stannar gråtande på gården. . .
I kronologisk ordning följer nu den tredje taflan längst till höger, där Aino rymt från hemmet och sin gamle friare:
Andra morgonen helt tidigt bort mot uddens spets hon blickar, ser vid udden trenne jungfrur bada sig i hafvets böljor, Aino blir den fjärde jungfrun.. .
Och hon talar själf om sitt öde sålunda:
Ut begaf jag mig att bada att i hafvets våg mig svalka, där förgicks jag, unga dufva, omkom vådligt, arma fågel; aldrig må min unga syster skölja mer sitt ljufva anlet invid hemmets vik pä bryggan! Ty det vida hafvets vatten är ju blod ur mina ådror. . .!
Midtelpartiet med det lugna morgonlandskapet föreställer ögonblicket, då den gamle Väinämöinen fått en sällsam fisk på sin krok och skall rista upp den, men
Granna fisken spritter plötsligt från den röda båtens botten, ut ur Väinämöinens farkost. Upp den höjde nu sitt hufvud, lyfte högra skulderbladet ofvanom den sjunde vågen,
därifrån den börjar tala:
»leke var jag någon hafslax, ej en abborre ur djupet; människa jag var, en jungfru, unge Foukahainens syster, den du ständigt efterfikat, alla dina dar dig önskat.
O, du arme, gamle dåre, insikt.slöse Väinämöinen! Du förstod ej att behälla Vellamos våguppstigna jungfru, icke Ahtos enda dotter!»
Det är denna enkla och tragiska kärlekssaga, berättad pä Kalevalas naiva men måleriska och rika språk, som utgör taflornas ämne. Figurerna tala för sig själfva, men landskapet i midtelpartiet gör det väl icke i reproduktion. Ty i det har konstnären samlat allt sitt känsligaste natursvärmeri, återgifvande kärleksfullt det äkta karelska insjölandskapet, hvaröfver solen håller på att gå upp.
£
*
Axel Gallén är född i Björneborg 1865. Efter en kortare skolkurs studerade han fyra år elementen till sin konst i hemlandet vid Konstföreningens ritskola i Helsingfors. Till Paris dimitterades han år 1884. Där åtnjöt han undervisning i Bouguereaus, Robert-Fleurys och Cer-mons atelierer. Redan året därpå, 1885, debuterade han, som nämndt, påsalongen.
Han är den djärfvaste och fantasirikaste af våra målare, i ursprunglighet och kraft står han ensam.
Källa: Project Runeberg ·