Ord och Bild: 1892

— 377 —

liga uppfattningar af hvad man kunde kalla Münchenkonstens utrikespolitik. Det konservativa partiet vill inskränka den utländska konstens deltagande i München-utställningar-na till ett obetydligt gästspel; oppositionen anser däremot önskligt att skaffa till dessa utställningar så mycket som möjligt af främmande konst, i det den häfdar som sin uppfattning, att Münchens konst i detta nu, för undvikande af hotande stagnation eller rent af förfall, är i behof af friska impulser utifrån, och framför allt tarfvar en handgriplig känning af den konst, med hvilken den som andlig företeelse och som vara på konstmarknaden har att täfla.

Frågan blir alltså den: behöfver Tyskland och särskildt Münchens konst under allvarlig själfpröfning se sina medtäflare i ansiktet? Med kännedom om de viktigare och mera ingripande företeelserna inom samtidens konstlif kan man, efter hvad jag tror, på denna fråga svara obetingadt: ja. Utan att i alla eller ens i flertalet afseenden representera det bästa utlandet i detta nu frambringar, gifver årets utställning enligt min mening samma svar.

Frankrike har under hela detta århundrade gjort anspråk på att vara den ledande makten i konstens värld. Utan tvifvel är den storartade konstutveckling, detta land under århundradet arbetat sig igenom, tämligen nära om också icke fullt i nivå med dessa anspråk. På utställningen äro de däremot ingalunda rättfärdigade; möjligen blifva de det, när salongerna om några veckor lämna sin tribut till den franska afdelningen. Nu är denna sammansatt hufvudsakligen af plockgods, äldre och nyare, hopkommet utan någon som helst metod och sparsamt upplyst af ett eller annat betydligare arbete. Afdelningens bästa konstverk är enligt min uppfattning Rolls stora porträtt af en målare, som vandrar ut med sin attiralj under armen för att studera i det fria. Detta konstverk är i Skandinavien väl kändt sedan köpenhamnsutställningen. Vidare förekomma tre ytterst delikata och med utsökt finkänsla uppfattade landskap af René Billottc, likaledes trenne porträtt af den som fransk konstnär naturali-serade italienaren Boldini., alla målade med en teknik, som i fråga om elegans och »chic» gränsar till det fabelaktiga. Den, som besökte den stora parisexpositionen 1889, minnes dem godt; de vunno där storartad framgång. Utställningens stora nummer är i bokstafligaste bemärkelse Rochegrosses kolossalkomposition »Babylons fall», en duk som godt mäter sina 100 kvadratmeter. Bokstaf och ande vilja emellertid som bekant ej alltid kännas vid

hvarandra. Hvad som bokstafligen är stort, kan efter andligt mått krympa ihop till en försvinnande litenhet. Ett påstående, att denna hotande möjlighet blifvit förverkligad i Rochegrosses tafla, vore visserligen en lika stor galenskap som orättvisa: »Babylons fall» vittnar om äkta fransk energi, om ett i vissa delar rent af storartadt behärskande af konstmedlen, om skarp blick och fin takt vid afvägandet af olika effekter; men sticker man handen i barmen och känner efter, hur många grader den andliga temperaturen stigit i närvaro af ali denna färgbrand, af hela detta döfva raseri af berusning och vällust, af ali den glödande purpurn från blodströmmarna, för hvilka fantasien på förhand borde rysa, — då öfverraskar man sig helt förvånad med att stå där ganska lugn och normal och kanske kallblodigt räkna öfver, huru många de nakna eller halfnakna kvinnokropparna egentligen äro. Scenen är tänkt på ungefär samma sätt som Sardanapals slut i »Hans Alienus». Hofvet har de sista stunderna offrat ett storartadt offer åt österländsk sinnlighet och befinner sig efter orgien i ett tillstånd af dvallik afmattning, när fienderna störta in. Praktsalen, hvars höga hvälfningar äro prydda med färgrika österländska dekorationer och där dyrbara väfnader i siden och ylle af alla slag, mattor, bolstrar och förhängen, förhöja glansen af de yppiga människokropparna, hotas redan af elden, lågorna nalkas och röken samlar sig uppe under takbjälkarna. Hela detta till sitt innehåll gräsliga sceneri är emellertid nedkastadt på duken med så lätt hjärta, att man ej ett ögonblick kan taga det på allvar: det blir ingenting annat än ett feeri, i hvilket man gläder sig åt prakten, men förargas, när man upptäcker, att ett i förgrunden anbragt vidlyftigt stilleben af frukter, blommor, vinkrankor och drufvor är behandladt utan smak och intresse.

Nämner jag slutligen Eugene Carriere, hvars tvenne i svag ton, nästan en grisaille utförda kompositioner, »Ömhet» och »Moderslycka» genom känslans innerlighet och frånvaron af alla yttre tjusningsmedel bilda den mest afgjorda kontrast till Rochegrosses tafla, så är ingenting af vikt förbigånget på fransmännens utställning. Representativ är denna utställning tydligen icke.

Lika litet kan detta sägas om etigelsmännens. Af deras äldre stora namn ser man blott Leigthon och Millais, af hvilka ingendera hit-sända något viktigare arbete. Stött of Old-ham har flera dukar, af hvilka man kan draga vissa slutsatser angående James Whistlers betydelse, Alfred Fast är namnet på en land-