Ord och Bild: 1892

- 378 -

skapsmålare, som för mig är en lika intressant som ny bekantskap. Helt ut engelsk i uppfattningen, vare sig han målar ett motiv från hemlandet i diskret belysning eller förlägger en arkadisk scen till någon aflägsen vrå af Sicilien, kan han icke beträdas med närmare förbindelser till några som helst främmande konstriktningar, vissa amerikanska möjligen undantagna.

När en gång i framtiden i9:e århundradets konsthistoria blir skrifven, så torde man komma på den tanken att tillmäta England den roll, hvarpå Frankrike gör anspråk: att vara det land, som födt århundradets största och längst bärande konstnärliga idéer. Englands utställning här ger visserligen icke anledning till den reflexionen; men det skadar i alla händelser icke att framställa den. Därvid bör dock erkännas, att franska konsten har äran af att hafva gjort dessa idéer mera universella och allmänfattliga.

Efter denna parentes kan jag återupptaga revyn öfver de enskilda nationernas representation på Münchenutställningen. De södra länderna, Italieti och Spanien, lämna denna gång blott en andraklassig handelsvara. Det är skada, ty de äro bägge i stånd till någonting mer, om också deras ställning inom konsten företrädesvis är hvad Sveriges ställning är inom politiken: de stora minnenas.

Österrike, Ungern och Polen hafva hvar för sig anordnat själfständiga afdelningar, hvilka alla nogsamt bevisa hvad man förut visste: att dessa länders konst är allt annat än själfständig.

Belgien har en konst, som visserligen i hufvudsak är att betrakta som en afläggare af den franska men i alla fall har åstadkommit och årligen åstadkommer konstverk af själfständigt och bestående värde. Hit har Belgien ej sändt mycket af den sorten.

Holland har däremot som alltid ansträngt sig. De holländska konstnärerna äro förträffliga affärsmän, — som affär är deras konst i detta nu troligen hvarje annat lands vida öfverlägsen. De hafva insett, att denna utställning och de utmärkelser, som här i år utdelas, kunna få utmärkt användning vid nästa års Chicagoutställning, där striden gäller ingenting mindre än Amerikas konstmarknad. Den utställning, de här skaffat ihop, är också både god och representativ. Skada blott, att de moderna holländska konstnärerna icke kunnat utveckla sig till rika och egendomliga personligheter på samma gång som de drifvit upp sin ur den holländska naturens egendomligheter härledda teknik till den högsta grad af fulländning. Den holländska konsten är nämligen

i detta nu genomgående nationell men i djupare mening föga personlig. De holländska målarne äro hvarandra tröttande lika. De måla alla, eller nästan alla, ytterst förtjänstfullt, i enskilda fall oöfverträfflig! sina dynland-skap, sin fuktiga, ljusdränkta luft, sitt dimmiga eller oroliga haf, floderna, öfver hvilka ett ständigt ljusdukel spelar. De föra oss in i en halfljus interiör, där en gammal kvinna sysslar med sin stickning eller ett par fiskare knyta sina nät, eller där familjen samlats kring ett bord, både snyggare och rikligare dukadt än eljest någonstädes inom och utom vår världsdel. Holländarnes konst är alltför nivellerad. Att nivån är ganska hög, kan visserligen förringa betydelsen af detta missförhållande men afhjälper det icke.

De utom-tyska länder, som på utställningen hafva det mesta nya att säga, äro Nordamerika och Skandinavien. Ända till den allra sista tiden har man i Europa i allmänhet icke tillagt amerikanarnes konst någon större betydelse. Man har föreställt sig, att den vore ett tämligen brokigt sammansatt annex till den europeiska, med dennas olika riktningar och nationella egendomligheter förekommande i ganska osmält form. Under hänvisning till Nordamerikas blandbefolkning, hos hvilken uppkomsten af en verklig och hel nationell enhet skulle förhindras genom den ständiga immigrationen, har man på etnografisk grund förnekat möjligheten af en originell amerikansk konst, liksom man gärna lagar till roliga anekdoter om amerikansk vetenskap. När enstaka goda arbeten af amerikanska konstnärer förekommit på utställningarna, så har man i allmänhet ej brytt sig om att undersöka, om de möjligen kunde förete egenarter, som ej låta sig härledas ur den europeiska konstens beskaffenhet. På Münchenutställningen visar det sig emellertid, att man i fråga om Amerikas konst varit dum och vårdslös. Den möjlighet man be-stridt uppträder nämligen i form af påtaglig verklighet: Amerika har en konst, mer egendomlig än flera af de europeiska ländernas; och vid närmare undersökning kommer man under fund med, att flertalet af deras bästa konstnärer antingen alis icke eller blott helt kort besökt Europa. Helt visst står i alla fall den amerikanska konsten i dotterförhållande till den europeiska; det har icke varit utan betydelse, att sedan flera årtionden tillbaka en högst betydlig kontingent af de bästa verk den europeiska konsten frambragt vandrat öfver till Amerika. Det konstnärliga kapital, Amerika sålunda samlat, har emellertid icke användts som lånekassa utan på helt annat och intelligentare