Ord och Bild: 1892

— 379 —

sätt gjorts fruktbärande. Antagligen kommer nästa års Chicagoutställning att lämna ytterst intressanta vittnesbörd därom. Där skall man säkerligen kunna följa denna konst i dess olika förgreningar, här har man blott tillfälle att bedöma några af dess resultat.

Då man vandrar igenom den amerikanska afdelningen, föreställer man sig ovillkorligen Amerikas konstnärer såsom medlemmar i en fin, ytterst distinguerad klubb, där hvar och en har rättighet att säga och göra hvad honom lyster men där ingen får tillträde, som ej är känd för att vara den fullkomlige gentlemannen. Ingen är bråkig och oresonlig, hvar och en lägger ett intressant ord till konversationen utan att ett ögonblick bli högröstad, allas uppträdande präglas af den mest fulländade och mest obesvärade elegans. Kastar den besökande främlingen en blick ut genom fönstret, så far han ett nytt bevis på, att medlemmarne äro män med smak: de hafva valt sin vistelseort i ett landskap af utsökt finhet, fritt från hvarje spår af banalitet, och där dygnets olika belysningar framkalla egendomliga och stämningsrika växlingar.

Men hvar är det Amerika, om hvilket vi européer hafva för vana att uttrycka oss med måttlig respekt: industrialismens hänsynslösa Amerika? Har icke detta Amerika också sina konstnärer? Möjligen, — här finnas de icke. Den, som här är främste mannen, James Whistler, imponerar genom någonting helt annat än »amerikanska historier» eller yankee-skräfvel. Han är en mystiker, hvars väg ett långt lif igenom gått fjärran från konstvärldens stora kommunikationsleder, som skattat intet åt tidens växlande smak, därför att han aldrig varit den något skyldig. 1864 är en af hans här utställda taflor daterad, — en flicka i hvitt med ett vemodigt uttryck i dragen; — den förefaller så litet »historisk», att man är fullt öfvertygad om att den är från i år, — tills man upptäcker datum.

I landskapet är, näst Whistler, Innes den förnämste; nära honom kommer Try ott, vidare Walker, Murphy m. fl.

I porträttet och genren utställa Thayer, Dewing, Tarbell, Cox konstverk, som stå mycket högt i vår tids konstnärliga produktion. Utrymmet medgifver icke ett närmare ingående på deras individuella skaplynnen.

Af de skandinaviska länderna utställa endast Sverige och Danmark. Norge är antagligen medtaget af ansträngningarna vid fjorårets utställning, hvilka kröntes med en framgång så lysande, att man väl ej funnit skäl att möjligen blottställa den genom ett

förnyadt deltagande. Danskarne uppträdde här redan förra året med en god utställning; deras afdelning är detta år lika så god och fullt ut så talrik men saknar ett stort verk, kring hvilket de öfriga kunna samla sig. Förra året ägde de ett förträffligt sådant i Kr&yers »kommittébild», som framställde de ledande personligheterna vid 1888 års franska konstutställning i Köpenhamn. Denna gång utställer Krøyer endast ett porträtt, däri hart underlåtit att visa sina bästa egenskaper, och en liten genre, kallad »I trädgården», så fylld med sol, ljus och sommar, att den friskar upp hela den vägg, på hvilken den är placerad.

Hjältarne på den danska utställningen äro enligt min mening Viggo Johansen och Viggo Pedersen. Johansen är uppskattad af alla partier och begripes t. o. m. af publiken, hvilket — här i Tyskland — för en konstnär med talang är ytterst rart. Hans stämningsrika interiörer och intimt uppfattade landskap äro i allra bästa mening en »konst för alla». Viggo Pedersen har ett helt annat naturell: sökande, orolig, trefvande efter nya uttryckssätt, som kunna motsvara den egendomliga uppfattning af naturen, som är hans. Konstnärerna betrakta hans dukar med största aktning och intresse, publiken förefaller han naturligtvis löjlig. Samma öde delar Zahrtmann, äfven han en mycket fin men stundom paradoxal konstnär, som det ej alltid, äfven med god vilja, är lätt att förstå. Konstnärsparet Michael och Anna Ancher äro godt representerade, den förre med sin bekanta solskensduk, »fiskare på skagen» och ännu ett par goda målningar, den senare med så väl interiörer som porträtt, bägge slagen af utomordentlig kraft och friskhet. Hammershm är namnet på en ung målare, som ännu är fullkomligt okänd i Sverige men tillhör sitt lands mest intressanta konstnärer. Han tyckes frukta det brutala, som stundom är till finnandes i det moderna måleriets teknik, och söker i stället att återgifva sin sällsamt utvecklade känsla för ljusdunklets trefnad med en fåtonig färgskala, i hvilket de enstaka tonerna gömma sig bakom en svag men ändå mycket klar och ren heiton.

Sist bland de främmande afdelningarna nämner jag den svenska. Den delar med danskarnes det nästan hedrande missödet att gifva den tyska publiken intrycket af något fullkomligt främmande och gåtfullt, som man försöker att draga på munnen åt, när man känner sig ur stånd att begripa, hvad det egentligen gäller. Så väl allmänheten som det på dess breda nivå stående konstorgan, »Kunst für Alle», som är dess orakel, hafva inför skandinavernas konst förlorat