Ord och Bild: 1892

- 38o -

sin gamla måttstock, enligt hvilken flickor, som dumt grina med ett bierkrus i handen, eller sötaktiga helgon, hvilkas legend alla känna, eller, när det är som allra bäst, en kvadratkilometer krigshistoria, hälst från senaste kriget, äro de eftersträfvansvärda idealen. För den tyska publiken är det hufvudsak, hvad som framställes; huru det sker, därom är den ej i stånd att tänka någonting Som helst. Det generar t. ex. icke en tysk publik, om målaren i skuggan af höga ekar lagt en naken kvinna, som, om hon kunde stiga upp, skulle räcka långt öfver skogens äldsta resår. Det generar den icke heller, om en sväfvande psyke fått huden så glättad, att icke ens den ringaste lilla skugga kan fastna vid henne, äfven om solen steker aldrig så hett. Värst är, att det icke ens generar kritiken. Just bland detta slags »konstverk» väljer »Kunst für Alle» och liknande publikationer sina reproduktioner och förser dem med en text, om hvilken jag helst undviker att yttra mig. När en belgare lyckas utföra konststycket att placera en tre alnars karl rak lång i en två alnars säng, och han därjämte är klok nog att sätta en halfsofvande gumma bredvid och kalla kompositionen »Tro på Gud», så blir »Kunst für Alle» genast rörd och skaffar ofördröjligen en kliché af konstverket, som införes i första utkommande nummer.

Jag tror ej, att historien om fariseen och publikanen blefve tillämplig, om de i München utställande svenska konstnärerna skulle känna sig fullkomligt oberörda af missaktningen från den sortens konstkännare. De skulle för öfrigt blifva erbjudna fostbrödralag af en stor del bland de tyska konstnärerna. Dessa visa sig nämligen ytterst intresserade af den svenska konsten, sådan den på utställningen är representerad, och uttala sig om den med loford, hvilka förefalla att vara lika ärligt menade som de äro oförbehållsamt gifna.

Mest intressera de sig för Liljefors. Framför hans »tjäderskytt» hör man ofta från någon lifligt diskuterande konstnärsgrupp ett kort och kraftigt uttaladt »Teufel», hvilket ord i en Münchenkonstnärs mun är liktydigt med det mera salongsmässiga »geni». Nordström, prins Eugen och Oscar Björck röna lifligt erkännande för de förträffliga konstverk, de utställa. Zorn är här välbekant sedan förra året, v. Rosen sedan flera år tillbaka. Han har som bekant i München eröfrat en första medalj med sitt stora Nordenskiöldsporträtt. Öfver hufvud äro de konstverk, som bilda den svenska afdelningen, redan kända i Sverige, hvarför jag ej behöfver närmare redogöra för dem. Äfven

för svenska publiken ny är G. Cederströms stora duk »Magnus Stenbock i Malmö», ett i många hänseenden mycket förtjänstfullt arbete, som antagligen blir utställdt i Stockholm, innan det intar den plats, för hvilken det är afsedt, nämligen landstingets sessionssal i Malmö rådhus.

Den tyska afdelningen torde i numerär kunna mäta sig med alla de utländska tillsammantagna. Emellertid är den af den beskaffenhet, att jag vid redogörelsen därom kan fatta mig jämförelsevis kort. Till allra största delen utgöres den af Münchenkonst-närernas produktion under året. När man efter att hafva stiftat bekantskap med de främmande afdelningarnas mera betydande arbeten vandrar genom de tyska salarna, så inser man först, med hur slående rätt »Se-cessionisterna» — oppositionen — bland Münchenkonstnärerna betona nödvändigheten af, att Tysklands och speciellt Müncnens konst genom väl ordnade internationella utställningar tvingas ur det behagliga och bekväma stillastående, som så lätt blir följden af en andlig isolering. Den tyska konsten intager ej i samtidens allmänna konstutveckling den plats, hvartill den genom den germanska stammens stora egenskaper synes vara berättigad. Orsakerna äro mångahanda och af mycket blandad beskaffenhet. Utan att vilja eller kunna prestera någon grundligare undersökning af dessa orsaker, kan jag ej underlåta att antyda ett par, som äro i ögonen fallande och helt säkert af ganska stor betydelse, jag menar den tyska konsthandeln och den tyska konstens decentralisation.

Den tyska konsthandeln står alltigenom på en oanständigt låg ståndpunkt i konstnärligt hänseende. Gäller det äldre konst, då äro förhållandena drägliga utan att på något vis vara idealiska, men då det blir fråga om den samtida konstens alster, är ställningen rent af urbota. Tvärtemot hvad fallet mestadels är hemma, hafva publiken och konstnärerna ytterst liten känning af hvarandra: konstnärerna lefva ett tämligen exklusivt lif sins emellan, och den konstköpande allmänheten, som när det verkligen gäller affär ej vågar lita på sin egen uppfattning, använder konsthandlaren som mellanhand. Hurudan är då denne konsthandlare? Ja, gå in i hans »utställning»; där gäller mer än någonsin satsen: »Säg mig med hvem du umgås, — — — —». I de allra flesta fall skall man inom präktiga ramar af tvifvelaktig smak finna »konstverk», som i fråga om konstvärde komma föga högre än ett respektablare skylt-måleri och trots detta äro signerade med namn, som tillhöra den tyska publikens gunstlingar