Ord och Bild: 1892

- 38i -

och återfinnas under illustrationerna i de flesta och mest spridda tyska tidskrifter. Låtsar man sig vara spekulant, frågar man efter priser och begär ledning för sin smak, ja, då får man höra så enorma saker, att det är svårt att behålla sin lugna fattning. Hr konsthandlaren tyckes ej ha en aning om konstvärde, för honom existerar blott det värde han med anmärkningsvärdt fin urskiljning noterar efter sin kännedom om publikens smak. Nu ligga konstnärerna till stor del i händerna på konsthandlaren och måste rätta sin produktion efter dennes behof. Man kan lätt tänka sig, hur många konstnärsnaturer därvid helt enkelt sjunka till ett handtverk, som till på köpet icke är ärligt, emedan det ger sig ut för konst.

Den tyska konstens decentralisation är den stora orsaken till dess alltför vanliga egenskap af provinskonst. De många små tyska konstakademierna, som visst icke sakna professorer men väl konstnärer i högre mening, och där man, åtminstone på vissa håll, af anständighetsskäl lär inskränka studier efter kvinnlig »akt» till det allra minsta möjliga, äro väl ägnade att hos sina adepter uppamma en hög grad af artistisk lokalpatriotism men kunna sällan gifva dem den eld, som endast umgänget med verkligt rika personligheter förmår meddela. Till och med i München, där antalet utöfvande konstnärer närmar sig ett tusen, bland hvilka flera äro europeiska berömdheter och förtjäna att vara det, kan man spåra någonting dylikt, särskildt i konstnärernas förhållande till främmande konst. Man har mött mig med energiska motsägelser, men jag kan ändå icke värja mig för den tanken, att det för den tyska konsten vore bättre, om Berlin blefve centrum för rikets konstlif. Säkert är emellertid, att en sådan ändring ligger i en aflägsen framtid, om den öfver hufvud skulle inträffa.

Jag kan med största lugn under tystnad förbigå den stora massan af de i tyska afdelningen utställande konstnärerna och inskränka mig till att omnämna ett ringa fåtal, för hvilka konsten är väsentligen annat än industri. — Afdelningens intressantaste personlighet är enligt min mening Franz Stuck. Stuck är ännu en ung man på knappast 30 år. I sitt konstnärsskap visar han sig vara påverkad af Böcklin och nära befryndad med Max Klinger, utan att ändock äga dennes skarpa sinne för det dramatiska. Någonting af dramatik finnes det visserligen äfven hos Stuck; men hos honom ligger detta i färgen, som har ett egendomligt djup, på samma gång som den är mättad med eld och värme.

Hans teckning visar ej Klingers hetsiga brottningskamp med linier men har i stället en bredd, en storhet, ett olympiskt lugn, som verkar imponerande. Hans manliga kroppar hafva alltid en fast, starkt utvecklad muskulatur, de kvinnliga äro mera konventionella, draperiet är behandladt med en storslagen enkelhet, sådant man någon gång kan finna det hos Rubens, när det ej fladdrar i barockens evinnerliga korsdrag.

Stucks »korsfästelse» och »pietà» bevisa, att det religiösa måleriet, sådant de gamla mästarne förstodo det, än i dag kan verka lika lefvande som någonsin, blott personligheten finnes, som har makten att göra det lefvande. När Maria i sin smärta bredvid båren, på hvilken den korsfästes liflösa kropp ligger utsträckt, döljer sitt hufvud i de ut-magrade händerna, eller när hon i det ögonblick, om hvilket det sägs att då vardt solen mörk och förlåten i templet remnade, vanmäktig faller tillbaka i vännernas armar, då har man förnimmelsen af att det människolif, som här brustit, är något värdt för oss lika väl som för henne, af hvilken det föddes. Denna känsla, blandad med fasa, fyller också folkhopen, som nedanför Golgata tjuter och vrider sig i skräck inför det hemska, obekanta, till hvilket den är vittne.

De religiösa ämnena äro ingalunda Stucks enda gebit. Han återgifver äfven naturen, i hvilken han nedlägger mystiska stämningar och som han befolkar med väsen, hämtade ur en mycket personligt tolkad mytologi. Satyrer sofva vällustigt i skuggan af skogens täta löfverk, medan solen bränner gräset brunt ett stycke från dem; Pan ilar med sitt följe genom snåren, som rassla hemskt och skräckingifvande; ett par små bockfo-tingar leka i den sena sommarkvällen med lysmaskarna, som tindra i gräset. Symbolik och allegori hafva visserligen lysts i bann af det slags estetik, som naturalismen mödosamt arbetat fram: Stuck hör emellertid till de kättare, som på ateliertröskeln ristat snillets pentagram till skydd mot onda skolregler: också använder han besinningslöst så väl symbolik som allegori, så snart han därigenom kan få fram hvad som rör sig i hans fantasi.

Julius Exter är Stucks gode vän och en mycket egendomlig konstnär. Kolorist ut i fingerspetsarna, kan han ibland låta teckningen stanna vid blotta afsikten; men då han i koloriten ger det bästa han äger, har man ej rätt att förebrå honom, att han ej koncentrerar sin uppmärksamhet på den sida af sin konst, i hvilken han säkerligen skulle kunna blifva en god skolmästare men al-