Ord och Bild: 1892

— 382 -

drig en stor konstnär. I hans skildringar från hafsstranden har Münchenkonsten fullbordat den »marche vers la lumière», som en fransk kritiker nyligen angifvit vara det moderna måleriets utvecklingsgång. Ljuset, sommarens fulla middagsljus, som förefaller den vanlige betraktaren brutalt och måleriskt ointressant, lyckas han aflocka dess poetiska innehåll; han är äfven hemma i aftonens stämning, när hafvets vatten färgas till vin och de blåröda vågorna sakta rulla in mot strandens gula sand.

Af Münchenmålarne hafva på denna utställning Stuck och Exter intresserat mig mest; Uhde, af hvilken jag hade väntat mig en storartad njutning, utställer en stor duk, »förkunnelsen för herdarne», till hvilken han lånat ängeln af någon själsfrände till den konstnär, jag minst af alla kan fördraga, Bouguereau; Lenbachs sista Bismarcksporträtt är visserligen mästerligt, men öfverträffar icke hans tidigare; likartadt är förhållandet med de konstverk, som Gebhardt och Löfftz, bägge i Tyskland »stora», utställa. Med mera tillfredsställelse har jag lärt känna en annan af deras berömdheter, Heinrich Ziigel, djurmålare och professor. En af hans tvenne fårtaflor har inköpts af pinakoteket, som däremot ratat hans tredje målning, »tungt arbete», oxar, som draga plogen en tidig höstmorgon. Om denna tafla också icke är den mest rutineradt målade af de tre, så är den i stället friskast känd. Och friskhet är ändå mer än rutin.

Till sist vill jag nämna Robert Poetzelber-gers »Frankiskt landskap», som tillhör utställningens solidaste och konstnärligt mest genomtänkta arbeten. Det ligger helt visst ett kolossalt studium, en stor förmåga af sammanhållning och koncentration bakom denna panoramabild, som verkligen ger ett helt landskap, sammanfattande en mängd enskilda motiv.

Jag har i det föregående uteslutande hållit mig till måleriet. Om skulpturen äro några få rader tillräckliga. De utställda skulpturverken äro visserligen ej fåtaliga, men de äro i genomsnitt jämmerligen obetydliga. Af den berömde ryske skulptören Antokolsky finnes en kollektivutställning, som genomgående visar mästaren såsom en personlighet af den art Turgenieff älskar att framställa: vek, drömmande, men ändå ryckvis entusiasmerad för det heroiska; en grubblare, som lyckats tränga in i den poetiska sidan hos en Spinoza men saknat uttryck för den järnhårda logiken hos den store filosofen; en tänkare utan ironi, som måste misslyckas,

när han söker mejsla fram Mefistos' gestalt; en personlighet med religiös anläggning, för hvilken döden är ett barns drömlif och Kristus en blek månskensbild.

Det är uppfriskande att efter denna slaviskt veka, nästan lungsiktiga konst ställas inför Paul Dubois kraftiga, märgfulla bronsbyster eller Fremiets lifliga och karakteristiska studier ur djurens värld. När Rodin återger de mycket förandligade dragen hos sin store medbröder, Dalou, så är det med helt annan nerv än ryssens bild af Turgenieff. Inom skulpturen kan intet land upptaga täflingen med Frankrike.

Tyskarnes skulptur visar sig vara än litterär, än influerad af den olycksaliga italienska grafskulpturen, än försöksvis heroisk och monumental, — blott försöksvis.

Om Riimanns ryttarstaty af prins-regenten är det svårt att säga mer än att den är stor, Eberleins kompositioner ville man helst se i miniatur i ett konditorifönster. Ett par undantag från den allmänna medelmåttan äro så påfallande, att de måste noteras: Oppler, som med sund men grofkornig humor kommit åstad en »svinaherde med gris» och ett muntert herrporträtt, samt Stuck, målaren, hvars »atlet» torde vara utställningens bästa tyska skulpturverk.

Skandinaverna äro fåtaligt men godt representerade, Sverige genom Hasselberg, Christian Eriksson och Th. Lundberg, Danmark genom Vilh. Bissen, Jul. Schidtz m. fl.

Naturligtvis är det omöjligt att i en flyktig öfversikt som denna omnämna alla eller ens flertalet konstverk, som enligt vanlig modern måttstock äro af intresse. Hufvudsaken för mig har varit att studera Münchenkon-stens verkliga ställning till utlandets konst. Som man lätt kan se, har undersökningens resultat för mig utfallit i den riktning, att jag på det lifligaste måste sympatisera med den fraktion bland Mtinchens konstnärer, inom hvilken det uppfattas som en lifssak att uppehålla intim förbindelse med samtidens främmande konst. I detta nu finnes för visso mycken talang församlad i den bäjerska konststaden; skall ali denna talang nå full och allsidig utveckling, får den minst af allt isoleras. Det är icke säkert, att man genom att afsöndra sig från världen och vara sig själf nog, strax och ofelbart blir den geniale, »den store ensamme». Ensam blir man nog, men den ensamme kan också vara liten.

München i juli 1892.

Edv. Alkman.