Sida 572
Scheele. Af Severin Jolin
— 530 —
tid, vår korta men lysande stormakts-period, då krigiska bedrifter främst af allt kräfde uppmärksamhet och ställde konst och vetenskap i skuggan, utan i kanske lika hög grad det därpå följande skedet i vår historia, då nationens kraft, som, bruten af ojämna strider, ej längre mäktade upprätthålla en i förhållande till landets resurser onaturlig yttre maktställning, i stället syntes koncentrera sig pä att frambringa en rad af stormän inom vetenskaperna, framför allt naturvetenskaperna, hvilka än en gång läto det undangömda landet i höga norden uppträda såsom stormakt, fastän nu inom vetandets fredliga värld.
Främst bland dessa vetenskapens stormän under 1700-talet lysa mot oss namnen Linné och Scheele. Om ock den förre genom sin utomordentliga mångsidighet, sin förmåga att med siareblick genomskåda naturens lagar, och med mästarehand bringa ordning och system bland de i oändlighet växlande naturföremålen, onekligen haft en för naturvetenskapens allmänna utveckling större betydelse, liksom han ock under sin långa lefnad genom sin sociala ställning, sitt världsberömda namn och mängden af utmärkta lärjungar kunde verka på ett helt annat sätt än den senare, den anspråkslöse, i blomman af sin ålder bortgångne småstads-apotekaren, så kan dock den oerhörda betydelsen af de upptäckter, den sistnämnde inom sin vetenskap gjorde, väl berättiga honom till platsen närmast efter »blomsterkonungen». »Scheele;, säger P. T. Cleve i sin minnesteckning öfver honom, »var ingen vetenskapens konung, som ordnat det spridda vetenskapliga materialet till en harmonisk byggnad, han var ingen siare, som tydde naturens lagar, han var icke skapare af någon teori, som lyst och vägledt i forskningens labyrinter; men han hade den snillets slagruta, som upptäcker det fördolda i naturen samt i ljuset framdrager nya fakta af omätligt inflytande. Han var upptäckare som ingen fore och ingen efter honom.»
Det är därför, som Sveriges hufvudstad, redan prydd med stöder af de tvenne svenska vetenskapsmän, hvilka under sin lefnad i sällsyntaste grad välförtjänt åtnjöto hela den vetenskapliga världens beundran och vördnad, nu skall smyckas äfven med Scheeles bild, hvars lifsverks betydelse väl redan af hans samtid erkändes men först efter hans bortgång kunnat till fullo uppskattas.
Scheeles lefnadssaga företer till det yttre intet anmärkningsvärdt. Han framlefde sitt lif i små förhållanden, i stillhet och anspråkslöshet, och ville ej ens, då tillfälle därtill erbjöd sig, utbyta sin undangömda ställning mot platser i utlandet, till hvilka han kallades men som han ej ansåg sig vara vuxen. Hans önskan var endast att, då han genom träget arbete omsider tillkämpat sig en ekonomiskt oberoende ställning, få ostördt fortfara att ägna sig åt experimental-kemien. »Denna ädla vetenskap är mitt öga», utbrister han själf. Försynens vägar voro andra, och han bortrycktes af döden vid föga mer än 43 års ålder. Men inom denna enkla ram rymdes ett forskare-lif af den djupaste innebörd, upptäckter, som verkat omgestaltande och utvecklande på hela den mänskliga kulturen i vida högre grad, än man vid ytligt betraktande kan föreställa sig.
Karl Vilhelm Scheele föddes i Stralsund — då en svensk stad — den 9 december 1742. Hans föräldrar voro köpmannen Joachim Christian Scheele, af gammal och ansedd tysk släkt, och Margareta Eleonora Warnecross. Syskonkretsen var talrik; af Karl Vilhelms elfva syskon1 voro fyra bröder och två systrar äldre, två bröder och tre systrar yngre än han. Som barn synes han
1 Enligt Sjösténs uppgift; andra biografer angifva barnens antal olika.
Källa: Project Runeberg ·