Ord och Bild: 1892

— 532 —

Bergman, sagt sig däri ej hafva funnit något nytt. Detta torde måhända kunna förklaras däraf, att Bergman, redan frejdad som zoolog, astronom och fysiker, vid denna tid (1768) själf ännu föga sysslat med kemiskt författarskap (ehuru han året förut blifvit professor i denna vetenskap, inom hvilken han sedermera utvecklade så stora förtjänster) och kanske ej heller brydde sig om att ägna en obetydlig farmaceuts förstlingsarbete något grundligare studium. Under sin Malmövistelse gjorde Scheele bekantskap med dåvarande docenten i både kemi och naturalhistoria vid Lunds universitet Anders Jahan Retzius, den sedermera sä ryktbare lärde, och denna bekantskap öfvergick snart till förtrolig vänskap. De båda vännerna synas tidtals hafva samarbetat, och i en af Retzius författad, 1770 i vetenskapsakademiens handlingar införd uppsats omnämnes Scheele första gången såsom en »snäll och lärgirig pharmaciae studiosus», hvilken uti vinstenen upptäckt en ny syra. Denna syra var vinsyran.

Oaktadt Scheele synes hafva funnit sig väl i Malmö, där ban som nämndt ingalunda saknade tillfälle att förkofra sig i sin vetenskap, längtade han dock till ett större samhälle, där lifvet vore mera gynnsamt för vetenskaplig forskning och utveckling och tog därför plats (år 1768) på apoteket Korpen i Stockholm. Hans göromål blefvo dock här af annan art än han önskat; han fick nämligen ej plats på laboratoriet utan vid recepturen, hvilket dock ej hindrade, att han så mycket det var honom möjligt sysslade med sina experiment »uti glas och flaskor i fönstret». »Man har ty värr», säger Sjö-stén, »alltför liten underrättelse om allt hvad han både hittills och under denna tid egentligen haft för händer, dock vet man, att han då redan känt mycket at hvad han sedan gjort allmänt bekant, och att han äfven härstädes lagt grunden till flera af sina betydeligaste upptäckter.» — I Stockholm sammanträffade Scheele

på nytt med Retzius, som 1769 på någon tid flyttat till hufvudstaden, samt gjorde äfven bekantskap med flera framstående läkare, hvilka sökte att gynna den unge mannen, hvars rykte som ovanligt duglig farmaceut redan började stadgas.

Scheeles håg var emellertid så afgjordt riktad till laboratoriearbeten och experiment, att han ej längre kunde hålla ut med en befattning, som hindrade honom att grundligen syssla med sådana, och han sökte sig därför redan på hösten 1770 till Upsala, där han fick anställning som laborant hos apotekaren Chr. L. Lokk å provinsialapoteket »Uplands vapen». Här fick han nu det önskade tillfället att föra sina egna försök vidare. I Stockholm hade Scheele gjort bekantskap med läkaren, assessor Gahn och kom därigenom i Upsala i beröring med dennes broder, bergmästaren J. G. Gahn, den utmärkte bergsmannen och kemisten, med hvilken han snart blef närmare vän och som sammanförde honom med Torbern Bergman. Scheele lär, med tanken på Bergmans oblida omdöme om hans förstlingsarbete, ej hafva varit hågad för ett närmande till Bergman, och det berättas, att det varit den vidtberömde professorn, som sökte apotekslaborantens bekantskap, sedan han fått kännedom om det sätt, hvarpå denne påvisade och förklarade uppkomsten af en ny syra (salpetersyrlig-het) vid smältning af salpeter. Och denna bekantskap öfvergick snart till vänskap. »Bergman sysslosatte Scheele som oftast med anledningar till nya undersökningar och Scheele meddelade merendels, efter sin af förbehållsamhet aldrig smittade vane, skriftligen sina upptäckter åt en kännare, af hvilken han väntade bifall eller rättelse.» (Sjöstén.) Förhållandet mellan Bergman och Scheele var dock ingalunda som mellan lärare och lärjunge utan snarare fullt kamratligt, trots olikheten i social ställning, hvilken på den tiden betydde mycket mer än nu. De båda forskarne så att säga kompletterade hvarandra, i det att Bergmans öfver-