Ord och Bild: 1892

- 565 -

I Tennysons egen diktarnatur ligger mycket af den idealitet, hvarmed han omgifvit den ridderlige, renhjärtade Arthur i »Idylls of the King»; om Tennyson någon gång vidrör sinnliga förvillelser, såsom i sin »Guinevere», så är det med den största finkänslighet, och det oädla är från hans skapelser förvisadt. Sin afsky för den litteratur, som med förkärlek uppsöker och omständligt afmålar det smutsigt vidriga, har han biktat på äldre dagar i sin »Locksley Hall sixty years after», när han klagar öfver »The Zolaism» och till-ropar de moderna bildstormarne dessa ironiskt ljungande ord:

Authors — atheist, essayist, novelist, realist, rhyme-

ster, play your part, Paint the mortal shame of nature with the living hues of art,

Rip your brothers vices open, strip your own foul

passions bare; Down with Reticence, down with Reverence, forward, naked let them stare.

Den skandalhungriga dagkritikens äflan att speja i författarnes nyckelhål och inför allmänheten framkomma med mer eller mindre trovärdiga uppgifter om skalders enskilda lif hade länge varit honom vidrig, och han har redan ganska tidigt brännmärkt dessa schakaler och gamar i en ypperlig dikt, där det bland annat heter:

•— Now the poet cannot die Nor leave his music as of old, But round hirn, ere he scarce be cold, Begins the scandal and the cry:

»Proclaim the faults he would not show, Break lock and seal, betray the trust, Keep nothing sacred t'is but just The many-headed beast should know.»

Ah shameless! For he did but sing A song that pleased us from its worth; No public life was his ön earth No blazon'd statesman he, nor king.

He gåve the people of his best. His worst he kept, his best he gåve. My Shakespeare's curse ön clown and knave Who will not let his ashes restl

Det är tydligt, att, när Tennyson besjöng kärleken, han skulle göra det på ett ädelt, rent och intagande sätt. Detta är fallet, äfven när kärleken är så passionerad som i »Locksley Hall»; huru sköna äro icke följande i denna dikt förekommande strofer om två älskandes, ack, blott alltför kortvariga men jublande lycka:

Love took up the glass of Time and turn'd it in his

glowing hands; Every moment, lightly shaken, ran itself in golden sands.

Love took up the harp of life and smote ön ali the

chords with might, Smote the chord of self that trembling pass'd in music out of sight.

Bland Tennysons åt kärleken ägnade sånger finnes en, som alltid måste gripa hvarje ädlare sinne; den är djupt vemodig och heter »Love and Duty». Den hemlighetsfullt personliga tonen i denna dikt tyckes hänvisa på något upplefvadt; men i sådant fall är området helgadt af ädel sorg, och man önskar ej spana efter sångens anledningar, endast andaktsfullt njuta af dess toner, hvilka klinga som en själamässa öfver en lycka, som ej borde, ej fick blifva verklig. Två älskande hafva för hvarandra biktat sina känslor men omedelbart därefter för alltid skilts åt, emedan den ena af dem, mannen, är bunden af andra, genom lagen helgade band. Intet ogillande uttalas däröfver att bikten gjorts: det var omöjligt att hindra, ty hjärtat var för öfverfullt, men väl uttalas ett gillande af det pliktföreskrifna afsked, som följde på bikten. I hela sången darrar en bäfvande, djup känslighet; den är som genomskimrad af skenet från någon tankfull stjärna, och den talar till vårt innersta med andestämma.

4-

»Locksley Hall» hade varit ett passione-radt skri mot bördsfördomarnas makt öfver hjärtats röst. Amy, drifven af sina närmaste, tystar kärlekens röst för att tillhöra en man, hvilken skall akta henne

Somelhing better than his dog, a lillie dearer than

his horse,

och skaldens indignation vibrerar i hvarje rad. Samma passionerade ton återfinnes i »Maud». Den präktiga dikten blef på några håll strängt kriticerad, emedan den ansågs vara uttryck för ett obefogadt hat mot den engelska aristokratien. Man besinnade icke, att de bittra orden icke direkt härledde sig från skalden utan från den af honom skildrade älskaren, som, skymfad af Maud's bror och af »the babe-faced lörd», hvilken är ämnad till hennes brudgum, dödar den förre i duell. Det är ett poem, fullt af djärfva öfvergångar och allt igenom röjande en upprörd stämning, hvilken ibland står på gränsen till förtviflan. En räddning från denna förtviflan lämnar till sist fosterlandskärleken; kriget på Krim utbryter, »the blood-red blossom of war» slår ut, och den sörjande, som med Mauds förlust mist ali jordisk lycka, finner i den manliga kampen för Eng-

t