Ord och Bild: 1892

— 566 —

land ett medel att dämpa den enskilda smärtan. Så nattsvart har aldrig Tennysons vanligen ljusa och lugna diktning varit som i »Maud», och det är ur psykoiogisk synpunkt af intresse att se, huru denna poetiska inbillningskrafts annars spegelklara sjö kunnat brusa högt och sända suckande eller rytande vågslag mot fjärran kuster.

Huru olika, hur leende är ej »The prin-cess»! Dikten är en glad fantasilek, i hvilken skalden från det verkliga lifvet förflyttar sig och läsaren till sagans rymder. Den vackra, af sin fader konung Garna bortskämda prinsessan Ida vill frigöra det, enligt hennes mening, af männen förtryckta kvinnokönet och har grundat ett universitet, dit ingen man får tillträde. En viss ung prins, som tidigt blifvit trolofvad med Ida och nu vill uppsöka henne, bryter, åtföljd af några vänner, portförbudet och intränger, förklädd till flicka, i den af skalden med renässansens glada färger, med vackra lärosalar — fe'eriets Oxford eller Cambridge — och skinande mar-morstoder smyckade kvinnostad, där den ädla men trotsiga och öfverspända Ida för spiran. En viss fin, skälmsk och älskvärd ironi röjes i skildringen af de emanciperade kvinnoskarorna; sagan har dock icke Ariostos själfsvåldiga ysterhet utan ett stundom rörande behag. Prinsen och hans kamrater blifva, trots förklädnaden, upptäckta; till sist kominer det till strid mellan två mannahärar, den ena anförd af prinsens fader, den andra af Idas bröder; tvekamp mellan valda krigare ur de motsatta lägren skall afgöra saken. När nu prinsen svårt såras och vårdas af Ida, vaknar hennes kärlek, trotset öfvergår i ömhet, fejden mellan kvinna och man slutar, och en lätt antydning göres om en tid, då de bägge könen skola, lärande af hvarandra, vinna i ömsesidig aktning. Förtjusande är teckningen af den sjuke prinsens stämning, då han ser Ida vid sin bädd och ej vet, om det är en verklighet eller en drömsyn:

lf you be, what I think you, some sweet dream,

I would but ask you to fulfil yourself,

But if you be that Ida whom I knew,

I ask you nothing: only, if a dream,

Sweet dream, be perfect. I sball die to-night!

Stoop down and seem to kiss me ere I die.

Mångsidigheten i Tennysons begåfning träder oss tydligt till mötes, otn vi från »The princess» öfvergå till den vemodiga »In memoriam». Var »The princess» skiftningsrik och full af färgprakt, så är »In memoriam» entonig, men i denna entonighet hvilket djup af känsla! Vi finna här en samling strödda sånger, de flesta varierande samma

tema, saknaden af en död ungdomsvän, och denna saknad är så djup, så innerlig, att väl sällan eller aldrig en tillgifvenhet mellan män fått i dikt ett så allvarligt uttryck. Den besjungne var Arthur Hallam, hvilken, tillika med John Mitchell Kemble, John Sterling, Monckton Milnes, William Brookfield och ännu andra, tillhört Tennysons krets i Cambridge, en krets, som brukade kallas »apostlarne». Som gärd af enskild sorg åt en vän, hvilken gått ur tiden, kan poemet jämföras med Miltons Lycidas och Shelleys Adonais men har naturligtvis modernare karakter än förstnämnda arbete, mindre svärmeri och mer religiös prägel än det senare. Vanæ hominum spes är den ena tonen i »In memoriam», men den andra är sursum corda, och förlusten blifver för den bedröfvade en vägvisare till himmel och evighet. Medan panteisten Shelley klagade öfver ödets orättvisa, höjer sig Tennyson i bön till en personlig Gud, och om än »In memoriam» är dyster, så har denna diktsamling dock utrymme för frid och välsignelse. I konstnärligt afseende står den mycket högt, men framför allt är den gången rätt ur ett hjärta. Jag vet mer än väl, att den af mig högt skattade Taine har ett motsatt omdöme och finner dikterna kyliga, men jag har aldrig kunnat dela denna uppfattning. Det ligger äkta känsla i ord sådana som dessa:

0 Sorrow, wilt thou live with me No casual mistress, but a wife, My bosom friend and half of life, As I confess it needs must be?

eller i en strof sådan som den följande:

1 hold it true, \vhate'er befall, I feel it, when I sorrow most: T'is better to have loved and lost Than never to have loved at ali.

Det är för öfrigt just i »In memoriam», som följande underbart vackra jultidssång förekommer, hvilken med afseende på stämningsfullhet och tonens silfverrenhet alltid skall komma att utgöra en af poesiens klenoder:

The time draws near the birth of Christ, The moon is hid, the night is still, The Christmas bells from hill to hill Answer each other in the mist.

Four voices of four hamlets round

From far and near, ön mead and moor Swell out and fail, as if a door Were shut between me and the sound.

Each voice four changes in the wind That now dilate and now decrease, Peace and goodwill, goodwill and peace, Peace and goodwill to ali mankind.