Ord och Bild: 1892

— 567 —

This year I slept and woke with pain, I almost wish'd no möre to wake And that my hold ön life would break Before I heard those bells again:

But they my troubled spirit rule,

For they controll'd me when a boy; They bring me sorrow touch'd with joy, The merry, merry bells of Yule.

5-

Plikten, ridderligheten, kyskheten och själf-uppoffringen förhärligades af Tennyson i de bekanta »Idylls of the King». Man kan tvista, huruvida själfva benämningen »idyller» är rätt väld; detta namn för oss tillbaka till Theo-kritos och Moschos eller ock till sådana smärre episka berättelser, hvilka syssla med det husliga lifvets tilldragelser. Men namnet gör föga till saken. Om man låter siSuXMsc få betyda blott »små bilder», så kan för öfrigt benämningen försvaras, enär ju Tennyson ur medeltidens bekanta Arthurscykel utbrutit och själfständigt behandlat enskilda figurer och taflor. Hans framställning är, som ämnena kräfde, lugnt flytande som en bred ström och fullkomligt episk. Berättelserna äro emellertid icke alla af samma höga värde. »Enid», som för öfrigt är en Griselda-typ, är en något för uttänjd historia, om än med naivt vackra enskildheter. Mer trolsk, mer anslående är sången om »Vivien», den falska féen, som utlockade Merlins hemlighet och band honom i dvala. Men pärlorna i samlingen äro »Elaine» och »Guinevere». »Elaine», i hvilken dikt skalden, som kände Arthurssagorna ej endast från Malory utan från deras källor i walesisk och gammalfransk litteratur, gjort många afvikelser från traditionen, likasom han i allmänhet med berömvärd själfständighet och dock på samma gång med pietet behandlat stoffet, har vunnit stor popularitet och förtjänar detta allmänna bifall på grund af sin oskuldsfulla fägring. Elaine vårdar riddar Lancelot under hans sjukdom men känner ej hans brottsliga förhållande till Arthurs sköna gemål Guinevere. Ack, hade han i sin tidiga ungdom lärt känna Elaine, då skulle hon kanske hafva kunnat, som skalden så vackert uttrycker sig, »göra både denna och den andra världen till en annan för honom»; men nu var han bunden af älskarens förbindelser till drottningen:

His honour rooted in dishonour stood And faith unfaithful kept him falsely true.

När Elaine inser, att hon och Lancelot aldrig kunna förenas, går den själfulla flickan, hvars hela varelse uppgått i en enda känsla, under.

She murmurd »Vain, in vain, it cannot be. He will not love me: how then? must I die?» Then as a lillie helpless, innocent bird That has but one plain passage of few nötes Will sing the simple passage o'er and o'er For ali an April morning till the ear Wearies to hear it, so the simple maid Went half the night repeating »Must I die?»

Och när hon känner döden nära, ber hon sina bröder att föra hennes stoft i en båt utmed strömmen ända fram till Arthurs borg; de göra så, den döda kommer med en lilja i ena handen, ett till Lancelot skrifvet bref i den andra, till foten af konungspalatset, och Arthur läser i alla riddares och damers närvaro vördnadsfullt flickans sista rörande afsked till riddaren, som hon älskat:

Most noble lörd, sir Lancelot of the Lake, I, sometime call'd the maid of Astolat, Come, for you left me taking no farewell, Hither, to take my last farewell of you. I loved you, and my love had no return, And therefore my true love has been my death. And therefore to our lady Guinevere And to ali other ladies I make moan. Pray for my soul and yield me burial. Pray for my soul thou too, sir Lancelot, As thou art a knight peerless.

Skärheten i denna dikt är den hvita liljans eller svanens i morgonrodnadens första sken.

Och dock står dikten »Guinevere» än högre; det är här en djupare tragik, och poemet är i sin art oöfverträffade utan like i världslitteraturen. Synd och trolöshet hafva störande inträngt i Arthurs taffelrund, hvilken han upprättat till trons försvar, oskuldens skydd, utrotande af våld och orättvisor. När det runda bordets ridderskap bildades, hade hvarje riddare måst lofva att lyda samvete och plikt, att älska endast en kvinna, förtjäna hennes ynnest genom ädla bedrifter och vara henne obrottsligt trogen. Allt detta upprätthölls, och världen såg en tidsålder af sant chevalerie, af hjältemod och fromhet, af dygd och högsinthet, ända till dess att snöd lusta smög sig in i Arthurs eget hem, i det att hans maka Guinevere svek sin kunglige herre och brottsligt umgicks med den tappre Lancelot; sedan följde Tristrams och Iseults synd och därpå andras. Nu skildrar dikten »Guinevere», huru drottningen, sedan Lancelots borg belägrats af Arthur, flytt till Almesbury's kloster, där hon, hvars person och ställning ännu äro okända af nunnorna, får erfara, huru hennes vanärade namn är en visa i landet. Då höres plötsligt ett rop: »Konungen!» Det är Arthur, som, innan han drager ut till sin sista strid, besöker klostret. Vid ljudet af hans stålväpnade fötter faller drottningen med ansiktet till golfvet; Arthur