Ord och Bild: 1892

— 568 —

stannar bredvid henne och uttalar domens ord med vålnadslik röst, men tillika förbar-mandets och det sista afskedets:

I forgive thee, as Eternal God Forgives: do thou for thine own soul the rest. But how to take last leave of ali I loved?

0 golden hair, with which I used to play Not knowing! O imperial-moulded form And beauty such as never woman wore, Until it came a kingdom's curse with thee —

1 cannot touch thy lips, they are not mine, But Lancelots: nay, they never were the King's. I cannot take thy hand: that too is flesh,

And in the flesh thou hast sinn'd, and mine own flesh Here looking down ön thine polluted, cries »I loathe thee»: yet not less, o Guinevere, For I was ever virgin säve for thee, My love thro' flesh hath wrought into my life So far, that my doom is, I love thee still. Perchance, and so thou purify thy soul. And so thou lean ön our fair father Christ. Hereafter in that world wliere ali are puré We two may meet before high God, and thou Wilt spring to me and claim me thine and know I am thy husband — not a smaller soul, Xor Lancelot nor another. Leave me that, I charge thee, my last hope. Now must I hence.

Konungen, öfver hvars hela väsen den nära dödens majestät redan hvilar, välsignar med handen sin falska, nu förkrossade niaka och går. Hon ilar till fönstret för att se honom den sista gången. Men han sitter redan till häst med fälld t visir; på hans hjälm glimmar som eld i den månlysta kvällsdimman den gyllne draken »the Pendragon», och han försvinner jättelik i gråa töcken. Jag vet knappt, om det hos någon nyare tiders skald finnes en skildring, som i högtidligt allvar kan mäta sig med denna.

Till cykeln om Arthur höra ännu andra sånger hos Tennyson, och bland dessa intager »Morte d'Arthur» ett framstående rum. Men äfven i helt korta romanser har Tennyson besjungit bilder ur Arthurssagan; jag tänker nu särskildt på det tjusande fragmentet »Sir Lancelot and Queen Guinevere», som är uppfylldt af en sällsam vårstämning, men ännu mera på den sköna sången om »Sir Galahad», hvars arm är stark »därför att hans hjärta är rent», och som genom skogar, öfver blånande sjöar söker Kristi heliga blodspokal, Graalen, hör röster, som ropa ur dunklet:

O just and faithful knight of God,

Ride ön, the prize is near,

samt fortsätter sin vapenfärd, till dess han finner »the holy Grail».

I teckningen af dessa bilder ur riddar-sagan har Tennyson icke Spensers yppiga behag men mycken samlad kraft, mycken hög enkelhet, stundom en nästan dorisk

stränghet i linier. I »Guinevere» finnes ännu något mera; ty öfver dikten sväfvar en visionär stämning.

6.

Till ämnen ur det hvardagliga lifvet återgick Tennyson i sin »Enoch Arden», denna just genom sin frånvaro af ali falsk patos så gripande berättelse om sjömannen, som på grund af sin långa bortovaro från hemmet troddes vara död och vid sin återkomst fann sin hustru omgift i ett lyckligt äktenskap. Enoch röjde aldrig för de sina sin hemkomst och dog under förböner för dem. Man skall läsa denna skildring för att se, med hur fa men tillika med hur genialiska drag Tennyson kan åstadkomma betydande verkningar. Här finnes ingen känslosamhet men mycken känsla; i sin frihet från allt effektsökeri får denna dikt, om än dess ton och anda äro kristna, en viss antik prägel. Sällan ser man så tydligt som här Tennysons förmåga att på samma gång vara sant naturlig och tillika adla hvarje ämne, han behandlar, genom sin egen naturs ljusa idealitet, en idealitet som bevarar sitt välde äfven midt i de vare sig alldagligt omständliga eller sorgbundet reflekterande delarna af berättelsen.

Friskheten i Tennysons diktning underhölls, äfven om han behandlade episka ämnen, på ett alldeles särskildt sätt genom en lyrisk käll-åder, som plötsligt trädde i dagen och som emellanåt, såsom i »The Princess» fick framporla som ett melodiskt mellanspel mellan berättelsens särskilda afdelningar. Många af hans smärre dikter äro ytterst sångbara och i England högt älskade. Till dessa höra den erotiskt lekande »The talking-oak», den sköna sången »Tears, idle tears» i »The Princess», vaggvisan därsammastädes »Sweet and löw» jämte ekosången »The splendour falls ön castle walls», vidare den i hela Storbritannien kända

Break, break, break

Ön thy cold gray stones, o sea!

samt de tre sammanhängande dikterna »The May Queen», »New-Years Eve» och »Conclu-sion», af hvilka den första är sprittande yster, den andra vemodig och den sista helgad genom de midt under lidandet gryende evighetsförhoppningarna. Om jag bland alla dessa diktskatter skulle vilja fästa uppmärksamhet vid någon särskild, så vore det kanske dikten »The grandmother», som jag skulle anbefalla till förnyadt studium. Den är i sin fulländning så äkta folklig, att den