Ord och Bild: 1892

— s69 —

måste hafva trängt genom många lager af den engelska nationen. Mästerligt är den gamla farmodern tecknad, som erinrar sig det längst förflutna vida bättre än det nuvarande, minns sin kärlekshistoria och sina barns första uppväxtår bättre än händelser från gårdagen, men ej rätt vet, hvilka af barnen ännu äro kvar i lifvet och hvilka äro bortgångna: hvad betyder det i alla fall, om den förstfödde, älsklingen Willy, också skulle vara gången:

So Willy has gone, my beauty, my eldest-born, my

flower?

But how cail I weep for Willy, lie has gone for an

hour —

Gone for a minute my son, from this room into the

next;

1 too shall go in a minute. What time have I to

be vext?

Ändtligen böra vi med några ord påminna om Tennysons tillfällighetsdikter. Bland dessa äro att märka dels några sånger till drottningen, dels hälsningen till Alexandra, »haf-kungens dotter», dels den verkligt storartade sången vid Wellingtons död. Hos Wellington prisar Tennyson friheten från brottslig ärelystnad, storheten i krigiska bedrifter, sundheten i omdömet, enkelheten i lif och seder, den själfförsakande plikttroheten, en uthållighet af järn, en bevarad måtta, som var densamma under människors beröm och klander. När skalden utbrister:

O good gray head which ali men knew,

så hade han säkerligen alla lojala engelsmän på sin sida lika mycket som när han särskildt prisade härföraren, hvilken öfver-vunnit »världshärskaren». Sublimt i ali sin enkelhet synes mig sångens slut:

But speak no möre of his renown, Lay your earthly fancies down And in the vast cathedral leave him. God accept him, Christ receive him!

Tennyson har visserligen äfven varit dramatisk författare; men detta hans författarskap fördunklas af hans lyrik och epik: han var alltför subjektiv för att kunna med verklig framgång dikta för scenen, alltför lyriskt anlagd för att ej diktionens fägring skulle inkräkta på handlingens utveckling efter dramatiska lagar. Både »Queen Mary» och »Harold» äro vackra såsom poem betraktade men ägna sig föga för uppförande. Bäst af Tennysons arbeten för teatern synes mig hans »Becket» genom karaktersteckningens styrka och dristighet; den storartade prelaten blifver i sista akten en tragisk personlighet af hög ordning, när han står gent emot konungen obeveklig och

Clothed with the full authority of Rome, Mail'd in the perfect panoply of faith, First of the foremost of their filés who die For God, to people heaven in the great day When God makes up his jewels.

7-

God hälsa, stort anseende, folkets och suveränens bifall gjorde Tennysons ålder lycklig; lyckligare var han genom ett bibehållet barnasinne, fritt från flärd och än mera från list. Kallelsen till säte i lordernas hus var naturligen en hög utmärkelse, och skalden kände och uppfattade den så; men han förblef i hela sitt älskvärda, något tillbakadragna väsen densamme som förut. Helst vistades han allt fortfarande på landet; någon gång reste han i främmande länder, och det är bekant, att han en gång åtföljde Gladstone till Norge. Men helst var han värd på Aldworth, välkomnande gamla vänner, trogen gamla minnen. Vän af naturen, kunde han i timmar stå försjunken i betraktande af stjärnhimmeln; åskvädrets prakt tjusade honom, och han stod gärna under bar himmel, när blixtarna korsade hvarandra. Mest älskade han månskenet med dess half-dagrar, och i sådan belysning dog han, ty medan andra ljus voro släckta, blickade fullmånen på den döendes anlete.

Vid nitton år hade han börjat dikta; han fortsatte därmed intill lifvets slut. Hans minne hade alltid varit starkt. När han var ung, var detta minne så utomordentligt, att, sedan han förlorat manuskriptet till samlingen »Poems chiefly lyrical», han utan nämnvärd svårighet kunde »ur hufvudet» åter uppteckna alla styckena.

Det kan för en stor skald vara en fördel att tillhöra en mäktig, stolt, stor och rik nation. Man behöfver därvid ej närmast tänka på den omständigheten, att Tennyson, som det säges, för vissa af sina dikter fick i honorarium ända till io pund raden; större var den fördel, som låg i att skrifva på ett världsspråk och vara känd ej blott i Storbritannien och dess kolonier utan i hela den civiliserade värld, där engelska läses.

Tennyson höll sig fri från partier. Till sin natur frisinnad, hyste han dock betänkligheter mot sin vän Gladstone's irländska politik, och det säges, att han ännu under de sista ögonblickens flyktiga ångest med oro uttalade Gladstones namn. Han har dock aldrig yttrat sig så starkt mot dennes irländska politik som sångarbrodern Swinburne.

Han tyckte sig stundom, att döma af de sköna orden i »In memoriam», vid nattetid i aningen och drömmen höra en himmelsk