Ord och Bild: 1892

— 57i —

en professorsgest strök under den moderna kritikens fällande ord och an med en sa-longsabbés behagsjuka åtbörder beledsagade ett känslofullt citat ur Thomas a Kernpis eller Augustinus. Denna bild af en prästerlig och sentimental tviflare, af en jonglör, som med öfverlägsen skicklighet kastade boll med idéer och problemer och lekte med tro och tvifvel som en prestidigitatör med sina kulor, stammar visserligen till en del ifrån Renan själf. Det finnes sidor särskildt i hans arbeten från de sista åren, i hvilka hans ursprungligen så sunda och älskvärda skepticism, hans rädsla för ensidighet, hans olust för pedantiska begreppsbestämningar och resonemang blifvit en tämligen tom lek med att gifva och taga tillbaks —-ett sätt att skrifva, som låter en tänka på spelare, hvilka, äfven då de icke hafva någon motpart, roa sig med att spela whist med sig själfva och leende sköta korten äfven för den tänkte motspelaren. Men denna mer roande än egentligen imponerande gestalt är dock långt snarare en skapelse af det unga Frankrikes journalister och kritici än af Renan själf, vare sig de såsom exempelvis den begåfvade romanförfattaren Maurice Barrès framställt den store vetenskapsmannen och tänkaren såsom en subtil deka-dens-filosofis ironiska läromästare, en sorts Sokrates fin du globe, eller de såsom Jules Lemaitre af hans många motsägelser gjort en själfsvåldig karikatyr utan att taga hänsyn till det innersta och djupaste i den store tänkarens och forskarens oerhörda lifsgärning. Betraktar man Bonnats berömda porträtt af Renan, gifver det ingalunda bilden af en dylik raffinerad modefilosof, som njuter af att med en alltid spelande ironi mystificera världen, det framställer snarare en energisk, en smula illparig, gammal man, tröttad af ett långt lif, uteslutande ägnadt åt intellektuella ansträngningar och andlig kamp, men ännu med alla märken af en ursprunglig, folklig styrka öfver den groflemmade gestalten och det osköna ansiktet. Läser man om hans viktigaste arbeten, särskildt från tidigare år, träder äfven ur dem oss till mötes en kraftigare personlighet, alltid med en komplicerad intelligens, svår att fånga i en formel, men med den starka och djupa enhet i sitt väsen, som gifves af en aldrig svikande tro på tankens suveränitet, en trots alla skiftningar och motsägelser återkommande upphöjd och idealistisk grundsyn. Och ju mer man åter lefver sig in i hans verk och gripes af deras smidighet och skärpa, deras milda och själfulla patos, dess mer enastående och beundransvärd förefaller

den store bretagnaren, i9:de århundradets Erasmus med sin oerhörda lärdom, som aldrig blir pedanteri, sin polemik, som aldrig bryter mot atticismens regler af god ton och fin takt, sin mångsidiga, klara intelligens och sin underbara stil, genomskinlig som ett speglande vatten, den yppersta för att framställa tankens flyktigaste rörelser och inkast, som kanske funnits sedan Platos dagar.

II.

Renan har själf i sina Barndoms- och ungdomstninnen samt i de tillägg, han till dem fogat i sina Lösryckta blad — hans sist utgifna verk — tecknat sitt ungdomslif, och det hvilar öfver dessa mästerligt formade skildringar något af en ljus och klar aftons smältande dager. Om andra minnesteckningar, nedskrifna sent efter de tilldragelser de skildra, ofta synda genom orättvisa och öfverdrift, är dessas fel snarare alltför mycken vekhet. Ären hafva tagit bort ur Renans minne själfva broddén af de strider han måst genomgå — annars är denna autobio-grafi helt säkert en ypperlig framställning af det väsentliga i Renans ungdomsutveckling. Man ser i den först och främst hans fädernestad Tréguier i norra Bretagne, ett litet slumrande samhälle utan handel och rörelse, domineradt af präster och sjömän, omslutande på medeltidsvis katedralen och klostren med sina låga hus. Luften är öfverallt fylld af minnen och legender ur den celtiska sagovärld, på hvilken Renan så ofta anspelar — och man förstår lätt, hur i denna omgifning det underlag af svärmisk mysticism, som aldrig försvann ur Renans själ, aflag-rats i hans unga sinne. Denna så tviflande kättare älskade alljämt att dväljas i den svala skuggan i legendens klosterträdgård, och denne store ironiker kände alltjämt sig korad och kallad till sin andliga kamp, som man är korad och kallad, när man i sitt inre har den outsläckliga törsten till den hemlighetsfulla kalken i idéernas aflägsna Mont-Salvat. — Efter barndomstiden skildrar Renan sin skoltid och de teologiska seminarier, hvilka han genomgick för att utdanas till präst men i hvilka han i stället utbildade sig till filolog och historiker, och han visar, ehuru kanske alltför flyktigt, då denna utveckling vore så intressant att i detalj följa, huru nya åsikter småningom spirade inom honom och steg för steg ledde honom till den kris, som lät honom bryta med sin omgifning och 1845 lämna Saint-Sulpices teologseminarium, öfvertygad om sina tvifvelsmål rättfärdighet och omöjlig-