Ord och Bild: 1892

— 572 —

heten att tro på bibelns lära och inspiration. Som han själf uttryckligen framhäft, var det icke metafysiska men historiskt-filologiska grunder — den moderna, tyska bibelkritiken framför allt — som åstadkommo denna stora omhvälfning i hans själ, och detta förklarar, att man i de bref, han från denna brytningstid meddelar, visserligen märker djup oro och bekymmer men intet dock af den förfärliga sinnesångest, som för analoga stämningar finnes hos Pascal eller Jouffroy — och Renan har ej heller sedan visat sig äga ett så fördjupadt känslolif som män af deras art. Hans natur är blid, öm, svärmisk, icke passioneradt innerlig. — Den förste vän Renan förvärfvade efter sitt utträde ur den klosterlika värld, i hvilken han förut lefvat, var den unge Berthelot, den sedermera så berömde kemisten, och detta möte är karakteristiskt. Efter det religiöst-mys-tiska grundlaget i hans själ kom det posi-tivistiska — och den moderna vetenskapen i strängt empirisk form blef från denna tid det andra elementet i hans själ. Ända till sin dödsstund när denne tviflare nästan en afgudadyrkan för naturvetenskapernas resultater och tillmäter dem ett inflytande på mänsklighetens själslif, som de helt säkert blott undantagsvis utöfva.

Vid denna tidpunkt slutar ty värr Renans själfbiografi, och man får korteligen fortsätta den med några yttre uppgifter. Tiden från 1845—1861 betecknar för Renan förvärfvandet af ställning, förvärfvandet af litterär och vetenskaplig auktoritet. Han skrifver sina första glänsande religionshistoriska studier, sitt utomordentliga arbete öfver Averroës, som kastar ljus öfver så många dunkla punkter af medeltidens kulturlif, sina bibliska monografier öfver Job och Höga visan. Efter en resa i Orienten, under hvilken han, starkt lyriskt påverkad af Palestinas natur och minnen, skref första utkastet till sin Jesu lefnadblef han 1861 professor i semitiska språk vid Collège de France, en värdig efterföljare till Budæus och Ramus, men allmänt bekant är, hur han på grund af en för sin tid knappast dristig men nu väl ej ens beaktad vändning i sin inträdesföreläsning blef förbjuden att fortsätta sina föredrag och ändtligen 1864 afsatt, sedan han i en skrifvelse, full af frimodig stolthet, afböjt den ersättningsplats, vid det stora bibliotekets manuskriptafdelning, som regeringen velat gifva honom. Tiden från 1861 —1870 ägnade Renan hufvudsakligast åt sitt stora verk öfver Kristendomens ursprung, och hans namn fick under denna tid efter utgifvandet af Jesu lefnad 1863 ett världsrykte som få af seklets

skriftställare. Under denna tid vände han sig äfven mot politiken — och han har många gånger sedermera med stolthet erinrat om de ord, han 1869 skref som devis öfver sina upprop till valmännen: i>Pas de révolution, pas de guerre». 1870 ägde hans namn redan en sådan auktoritet, att ingen undrade öfver, att han i Frankrikes namn riktade de berömda skrifvelser till David Strauss, i hvilka han samtidigt talade fosterlandets och civilisationens sak. Dessa bref, som äro mästerverk af vältalighet och klarsynthet, gifva uttryck för stämningen hos de noblaste och mest upplysta af de franska kretsarna under detta olyckans år och kunna i detta hänseende endast sammanställas med den berömda och glänsande föreläsning, i hvilken en annan af Frankrikes största vetenskapliga auktoriteter, Gaston Paris, vidrörde samma frågor.

Med republiken erhöll Renan sin professur tillbaka och har sedan dess ända till det sista fortsatt sin undervisning i Collège de France, föreläsande med en kåserande bonhomie, hvilkens formella vårdslöshet stack af mot den ofelbara fulländningen i hans skrifter. Han har afslutat icke blott sitt första stora arbete öfver Kristendomens ursprung, den enda dylika historiska framställning, som ännu finnes, men äfven en voluminös historia öfver Judafolket, som gifver det förra arbetet sin stora, fulländande bakgrund. Långsamt har han blifvit det litterära och vetenskapliga Frankrikes främste namn, och särskildt efter Victor Hugos död intog han väl ostridigt platsen som den franska kulturens doyen. I den mån som den posi-tivistiska strömning inom det. franska själslifvet, som han själf varit med om att inleda, förlorat i kraft, hafva nya sidor af hans arbeten och personlighet fått en dominerande verkan på hans samtid, och samnia beundran, som han förut vunnit genom sin positiva kritik, sin stränga, vetenskapliga metod, har han bibehållit genom sin fängslande ironi och sin blandning af mystik och skepticism. På de sista åren har han, som naturligt var, ej sällan talat om döden, som han skämtat med och väntat, som man kan det, när man känner sig hafva sagt sitt ord och fulländat det värf, som var ens mission att fylla — och gång på gång har han slutat öfverslaget öfver sitt lif med en lycklig stoikers tacksamhet »för», som han uttrycker sig, »den förtjusande vandring, som det var honom förunnadt att tillryggalägga genom verkligheten». Mest otvetydigt känner man, att tanken på att pennan snart skulle falla ur hans hand var närvarande i hans