Ord och Bild: 1892

flytande på Norrbys utveckling liksom på så många andra af vårt lands förnämsta sceniska artister. Norrby tilldrog sig ock redan i den första början af sin teaterbana i Stockholm en viss uppmärksamhet, och under det att . »Nya teaterns» oöfvade sällskap i öfrigt klandrades ganska skarpt, skref en dåtida recensent redan efter invigningsföreställningen, då »Pröfningen» uppfördes: »I denna pjes förekommer dessutom en trädgårdsmästare, herr Norrby, af hvilken det tyckes kunna bli mycket nog såsom komikus, i anseende till hans ganska roliga figur och ansiktsspel, men hans framsägande af sin roll behöfver mycken rättelse och undervisning» — och i en annan tidning från samma tidpunkt läses: »Herr Norrby gaf sin visserligen obetydliga roll på ett sätt, som gifver anledning att i honom hoppas en god skådespelare i komiska roller, äfven af mera betydenhet.» Redan ett par år därefter säges om hans markis Montefiore i »Don Cesar de Bazano»: »Man kan icke se något kostligare än denne markis, hans spanska majestäts fågelmatare och hundvaktare — i survivance. Herr Norrby vet alltid att göra någonting af sina roller i den enfaldiga genren, äfven de obetydligaste. Det är ett visst lagom, en måtta i hans spel, hvilken jämkar de öfverdriften som författaren tillåtit sig och lånar sanningens färg äfven åt det orimliga.» De gångna femtio åren hafva uppfylt och öfverträffat de första omdömenas förhoppningar, de ha bekräftat det senares riktighet, — det veta vi alla. Men de bland oss, som minnas Norrby i hans unga krafts dagar, i de Blancheska lustspelen »Stockholm, Västerås och Upsala», »Herr Dardanell», »Silfverbröllopet» och »Kröningsdagen», i Hostrups »Sparfven bland tranor» och Overskous »Urdur eller Näckens dotter», de äro nu redan äldre än den skulle tro, som på senare år sett och beundrat Norrbys egen vigör.

Georg Norrby som klockaren i »Ambrosius».

För oss yngre, hvilkas teaterminnen ej sträcka sig långt utöfver ett eller annat decennium, är Norrby redan den gamle skådespelaren. Vi hafva ej sett honom göra egentliga hufvudroller, men vi minnas honom i mångfaldiga det andra och tredje ledets roller med en odelad beundran och tillfredsställelse, som vi kanske ej alltid kunnat i samma mått skänka hufvudrollernas innehafvare. Dessa roller må hafva varit aldrig så korta eller obetydliga, de må hafva hört till de annars så föraktade betjäntrollernas fack — man glömmer dem ej. »Sällskap där man har tråkigt» börjar med att husets betjänt går och söker en förlagd bok; huru gaf ej den prydlige gamle hofmästare!! i knäbyxor och silkesstrumpor med sina afmätta, gravitetiska rörelser en förkänning af den salongsluft, som vi skulle få andas under trenne akter. Hvem glömmer Norrbys fråga: »Hvem bör jag härma för att bli originell?» i abbéen-skriftställarens jämförelsevis obetydliga roll i »Skatten»? Hvem minnes ej honom vid sidan af Fredrik Deland i »Erasmus Montanus?» Och ännu i sin ålders höst har han kreerat roller, äfven karaktersroller, i moderna nordiska och utländska stycken. Anzengrubers och Molbechs bägge klockare i »En gård utan husbonde» och »Ambrosius», Ibsens Aslaksen i »En folkfiende» och gamle Ekdal i »Vildanden». Han har i oförminskad kraft och vigör stått kvar på sin post, tills han blifvit ej blott sina kamraters utan äfven sin publiks vördade, afhållne »farbror Norrby», och från bägge sidor ridån möter honom i afskedets stund ett »heder och tack» för så långvarig, trogen tjänst.

Svante Hedin är en af de många bland våra skådespelare, för hvilka studentspexen i Upsala blifvit de förberedande stegen pä den bana, till hvilken de sedan skulle slå om. Han gaf både läkarekonsten och juridiken på båten och debuterade på Kungl, teatern i Stockholm. Hans allra första roller voro af annat slag än de, i hvilka han sedan blifvit vår publiks mest förklarade gunstling, men snart nog kom han in på det fack, sär-