Sida 626
Georg Norrby och Svante Hedin. Af E. G.
Svante Hedin. skildt i franska farser och lustspel, hvilket nu kallas och länge kommer att kallas det hedinska. Jag afstår från att här uppräkna några af hans roller. Hos Hedins begåfning spåras ej den utveckling från ett fack till ett annat som hos många andra skådespelare. Själf har han visserligen fått silfver i håret, visserligen äro flera af hans senare roller af författaren menade som äldre män, t. ex. i »Roderick Heller» och »Duvals skilsmässa», men in i det sista har han spelat sin »Bengaliska tiger» och sin »Kopp te» med samma lynne som för trettio år sedan och som i trettio andra roller. Man kan därför säga, att han ej åldrats från ett fack till ett annat; hans fack har hetat »Svante Hedin», och det har han odlat med oförminskad framgång i år lika väl som på femtiotalet. Detta kunde ju anses som ett klander, vore det ock, om Hedin någonsin menat eller begärt, att saken borde ses annorlunda. Men det har han ej, han har spelat som han var van, och för hvarje gång han inträdt på scenen, har i salongen försports detta sorl och sus, som tyder på att publiken är färdig att skratta och som ej mött någon annan af våra skådespelare så pålitligt som honom. På Köpenhamns »Kongelige Teater» består köpenhamnspubliken ett liknande åt sin afgudade »Olaf», vi hafva gifvit det åt vår »Svante». Och när han så började tala och spela, i svindlande fart, med hastigt afhuggna slut på de långa tiraderna och med ett skälmskt, spirituellt, älskvärdt ögonkast ut i salongen till alla vänner dch bröder på parkett — då skrattade vi, skrattade så, att vi glömde ali kritik om sannolikhet och individualisering, och vi gåfvo hans glada gemytliga spelsätt obetingadt rätt, ty han fick därmed skrattarne på sin sida, och den som det får, har alltid rätt.
Svante Hedins stora popularitet beror till stor del på hans älskvärda personlighet äfven utom scenen och på den massa anekdoter om hans kvickheter och infall, som lefva på hvar mans tunga. Jag slutar med att berätta en sådan, som förskrifver sig från kulisserna och som har den för de hedinska anekdoterna ej alltid pålitliga egenskapen att vara sann. Hedin brukar själf skämta om, att han måtro är ganska mångsidig ändå, han har »till och med uppträdt i de stora Meyerbeerska operorna». Detta är sant, han har spelat med i dem men som — stum person. I »Profeten» har han varit en af kurfurstarne, i »Robert» har han uppträdt som prinsen af Granada. En ännu lefvande sångerska, som då sjöng Isabellas parti, berättar, hurusom prinsen af Granada en gång, då han stod invid Isabellas tron i 2:a akten och hon just skulle börja sitt stora solo »Trumpeten höres mana: segra eller fall», på sitt mest förbindliga, älskvärda sätt hviskade till henne: »Mina lilla! Vill inte Mina ha' en apelsin? Jag har en här i manteln.» Hon hviskade åt honom att vara tyst och ej narra henne till skratt, men han frågade outtröttligt vänligt: »Vill inte lilla Mina ha' en apelsin?» I denna lilla anekdot ligger intet komiskt för den, som ej sett och känt Svante Hedin, men den, som det gjort, måste skratta däråt.
Så var det ock med hans konstnärsskap.
E. G.
Källa: Project Runeberg ·