Ord och Bild: 1892

— 8i —

jande skogseld. Ibland färdades vi fram öfver vidsträckta myrar, där renen med sina trampplattor och likt kastanjetter klapprande lättklöfvar rörde upp ett i solskenet som diamantregn glittrande virrvarr af kristallinisk yrsnö; ibland gick kosan öfver sluttningar och branter, där kälken oupphörligt halkade mellan de frostöfverdragna stenarna. Den förrättning, vi hade för händer, kunde emellertid omöjligt hinna afslutas pä en dag, hvadan vi på natten nödgades bi-vuakera under öppen himmel, och det är just härom, jag tänkt berätta dig litet.

När skymningen omkring kl. 3 på middagen föll på så ogenomtränglig, att vi ej kunde fortsätta vårt arbete vidare, påbjöds hvila och att lägereld skulle iord-ninggöras. Med bredeggade yxor af-höggos därför skyndsamt ett par vind-fällda furor, snön röjdes undan på en plats under några yfviga granar, en tallstubbe bröts upp för att aflämna sitt kådrika tändvirke, och inom kort flammade brasan lustigt upp mot snötyngda grenar, som gräto strömmande tårar öfver den bedrägliga värmen, hvilken beröfvade dem den klädsamma vinterdräkten. Vida omkring i skogsdunklet spred stockelden sitt darrande sken, som illuminerade i rödt öfver drifvorna samt långt in bland videsnår och granbuskar utsände en mängd färgrika reflexer.

Midtelpartiet upptogs gifvetvis af denna stockeld, kring hvilken vi småningom slogo oss ner, sedan renen blifvit fränspänd och fastbunden, provianten upppackad och lappmuddarna pådragna — ty att vara klädd som vanligt går rakt ej an, när det gäller att bivuakera häruppe en vinternatt! Rundtom lägerstaden hade manskapet fällt smågranar och lagt dessa i häck ofvanpå hvarandra samt därpå tätat det hela med smärre grankvistar, hvarefter det slokande grenverket var blifvet nästan ogenomträngligt, hvilket var en nödvändig försiktighetsåtgärd, om snöstorm skulle komma på.

Ord och bild, i:a årg.

Och så begyntes naturligtvis mattillrustningen, som är ett lika viktigt som intressant moment af lifvet i skog och mark. En medförd gryta fylldes med vatten från en ypperlig källa i myrkanten samt ställdes öfver en glödhög att koka, hvarpå vattnet försattes med salt, smör, kornbröd och lufttorkadt renkött — detta blir en rätt närande soppa, som på finska benämnes »kiisseli» och allmänt brukas här uppe, under flottningar och timmer-afverkningar ej minst. I afvaktan på att denna synnerligen omtyckta rätt skulle blifva färdig hade emellertid finnarne ur matväskorna redan tagit upp smöraskar, ojäst kornbröd, någon hemma i nybygget stekt fågelkropp, litet amerikanskt fläsk kanske också, o. d., drucko den oumbärliga surmjölken ur flatbukiga träflaskor samt mumsade på väldeliga och med den aptit, som man har endast under strapatser ute i markerna — för egen del drack jag kakao och åt renköttsbifif. Kiis-selin vardt emellertid färdig till sist, och då blef där i hast ett sådant sörplande i kaffekoppar och bleckmuggar, att den tjudrade renen i häpenheten för en stund glömde bort att äta laf från grangrenarna, hvarje karl i laget tänkte nu blott på att få sin andel med af den varma, fett-

doftande drycken--. Under djupaste

tystnad afslutades middagen, kaffepannan aflevererade sitt sorlande, mörka innehåll, ur torkade lomskinn framtogos s. k. finska blader, hvilka karfvades på pjäxskostöf-larna och slutligen, instoppade i pipans masurskalle, kolade med denna karakteristiska, något salta och fränt mögliga lukt, de äga.

Litet hvar sträckte nu ut sig på. markens frusna mossbäddar med benen vända mot den knastrande stockelden, och inne i granhvalfvens halfskymning glimmade snart pipglöden, där man på allehanda sätt sökt bereda sig en lämplig hufvud-gärd. Hvad denna mattighet kännes skön, som kommer på, när man hela dagen stretat i markerna, ätit sin enkla middag med ypperlig aptit och sedan fått räta

6 '