Ord och Bild: 1892

— 82 —

ut kroppen i hela dess längd på en granrisbädd framför lägerelden med dess jämna värme! Ja, det kan egentligen blott den förstå och möjligen intyga, som själf varit med om det!

Och så intressant det är att följa fin-narnes förehafvanden en afton vid bi-vuaken i djupa skogen! Somliga skära björkvidjor, flänga af deras bark, vrida och torka dem vid elden, i hvars närhet de sedan stickas ner i marken för att af den det lyster användas såsom tändmedel vid det intensiva piprökandet; somliga taga af sig pjäxorna, breda i och för torkning på vederbörligt afstånd från elden ut till dessa begagnadt skohö och hänga sedan på grangrenarna upp både själfva pjäxorna och strumporna, om dessa blifvit alltför genomblöta under dagsmarschen. Somliga skära dryckes-koppar ur masurvuxen björk, andra fjättras af tröghetskraften i maklig ro, med pipan mellan läpparna.

Heikki Lehtipalo Isokangas är en bland de präktigaste skogsbor här uppe, som jag lärt känna. Han går dagen i ände, ofta i obekanta marker, lika uthålligt och säkert som hvilken ungdom som helst, och mister han rätta stigen en gång, blir han ej förtviflad för det utan knogar dristigt och med lyckligt resultat vidare efter att ha tagit en hastig observation på solens läge samt lafbetäck-ningen på stenar och träd — han är en riktig »indian», skall jag säga. Och hvad han berättar ypperligt sedan! Ja, jag har ofta vid backvarden1 hört honom förtälja om allt det mystiska och out-rannsakliga, som händer djupt inne i de vidsträckta skogarnas gömma, hört honom med darrande stämma orda om de mäktiga Tontat, som bo där fur och gran i skogsdunklet växa samman till täta snår.

Nu i afton berättade han om tilldragelser från sin ungdom, då han varit en lycklig krypskytt under pågående tjäder-

1 = stockelden.

spel — det var »i de svunna, härliga tider, då en stackare kunde få skjuta sig några storfåglar på dagen, utan att kronojägaren tog i tu med honom». Han mindes, när tjädertuppen satt högt i furutoppen, då det gällde att med lodbössan springa för brinnande lifvet under den ekstatiska sisningen men däremot stå som död, när knäppningarna begynte. Han erinrade sig särskildt en jaktdag, arla en vacker vårmorgon, då han fick död på ej mindre än fem tjädergubbar. Nu sysslade han på gamla dar mest med att fånga skogsfågel med snara och stock.

Tiden lider märkvärdigt fort undan, när man har dylikt intressant att fjättra tankarna med ute vid stockelden. Märkvärdigt fort verkligen, ty snart upptäcker man, att klockan blifvit fram emot åtta på kvällen och känner, att den vall-mokransade sömnguden nalkas med sin mäktiga, sköna magnetism. Och likt något konstigt djur, hvilket som helst, drager man då in armar och hufvud så långt man kan i den värmande lapp-muddens skinnhölje samt bereder sig till att sofva och drömma om allt det, som skogen under dagen haft att lära sina gäster. Men innan dess lär man allt — som jag — vilja ännu en gång se ut öfver stockelden och den kring densamma lägrade gruppen.

På andra sidan om de glimmande lågorna synas manskapets ögon glänsa under tofvigt, mörkt hår, medan reflexerna darra öfver smutsiga, skarpt markerade anleten; i en björk, som huggits af för att bilda en af väggarna i lägret, hänger den brokiga ränseln, hvars gula och röda färger lysa mot eldskenet och hvars stora, röda tofsar svänga för vinden. Bunden vid en gran står renen och äter, mumsande som en kanin: med mulen skjuter han undan snöhoparna för att kunna afnoppra de späda laftopparna, hvilkas aptitretande konturer snötäcket kommit att framhäfva -— renen ser för resten ruskig ut nu,