Sida 198
Musikläraren och hans hund
som förr, han gjorde sin stora sväng och sade sitt »mjukaste tjenare» med samma färdighet som förr, äfven när han i brist på hatt eller skodon gick barhufvud eller barfota. Jag mötte honom en höstdag på Nybron. Han gick då i strumplästen, fast han svärtat sina fötter, så att de på afstånd liknade skor. Men på hufvudet bar han en gammal trekantig officershatt af den höga fasonen, den han säkerligen för godt pris kommit öfver i något sämre klädstånd. Bredvid honom sprang hans trogne hund, än med stolthet skådande upp på sin husbondes martialiska hufvudbonad och än visande tänderna åt den föga vördnadsvärda stab af gatpojkar, som skrattande och hurrande följde hans herre.
»Mjukaste tjenare!» helsade Sundberg på mig, i det han, blottande sitt hufvud, förde sin trekantiga hatt med en konungs värdighet; »mjukaste tjenare!»
Men Sundberg skulle ha kunnat gå på guldstycken och äfven såra sina fötter på dem, utan att det fallit honom in att upptaga ett enda för att dermed stilla sin hunger eller skaffa sig ett plagg mot kölden. På detta sätt ströfvade han omkring på Stockholms gator i flere år, förskaffande sig sitt knappa uppehälle med att stämma piano, förgylla någon gammal spegelram eller bona ett bord, ty han var ganska händig i dylika saker.
Ofta kunde han begifva sig flere mil från Stockholm för rätt lönlösa arbeten, ty han var aldrig rädd om fjäten och hade, såsom nämdt, icke heller några skor att vara rädd om. Sak samma naturligtvis med hans trogne fyrfotade vän och följeslagare. Hvilade han sig någon gång vid vägkanten, tog han plats midt emot denne sin vän och började språka med honom, det vete icke himlen hvad han då språkade om. Men ofta kommo honom då tårarne i ögonen, och den fyrfotade vännen, hvars ögon äfven tycktes fuktiga, viftade ifrigt på svansen, tröstande och lugnande på sitt sätt, hvarefter de fortsatte sin väg med lättare fot och lynne.
En ovanligt mörk och ruskig höstafton företog han i sitt vanliga sällskap en vandring utom en af Stockholms tullar. Han stannade utanför en villa, belägen ungefär en fjerdedels mil från staden. Denna villa var för tillfället upplyst, dansmusik och glada röster ljödo från den ut i qvällen. Fönstergardinerna voro nedfälda; men Sundberg, utan att det ringaste bekymra sig om regndusket omkring honom, stod orörlig och betraktade skuggfigurerna, som innanför
Källa: Project Runeberg ·
