Sida 201
Musikläraren och hans hund
tecknade sig på de tunna ljusa gardinerna, och så ofta bland dem framskymtade skuggbilden af en qvinnas smärta och sväfvande gestalt, tycktes hans ögon lysa genom mörkret, och han lockade till sig sin hund, liksom ville han visa denne hvad han sjelf såg. Sedan han några timmar stått på detta ställe, stördes han af flere vagnar, som körde in på gården för att afhemta villans glada gäster, och han begaf sig på återvägen till staden.
Den ena vagnen efter den andra hemtade och for; men när den sista hunnit ett godt stycke af stora landsvägen, möttes den af en liten hund, som under det sorgligaste tjut hoppade upp mot hästarne, liksom för att hindra deras lopp. Detta väckte kuskens uppmärksamhet och vid skenet af vagnslyktorna tyckte sig denne upptäcka en större kropp, som låg framför hästfötterna. Han höll och bad betjenten, som satt bredvid honom, hoppa af för att se hvad det kunde vara. Betjenten lemnade kuskbocken och upplyste snart, att på vägen låg en menniska, kring hvilken den lilla hunden fortfarande sprang med sitt qvidande läte.
Herrskapet i vagnen, en medelålders herre och en ung fru, steg äfven ur vagnen och närmade sig stället. Man lyste med vagnslyktorna på den fallne, hvilken, badande i sitt blod, befanns vara död och, efter hvad man förmodade, blifvit öfverkörd af någon bland de vagnar som kört förut. Den unga frun böjde sig ned öfver den dödes ansigte, på hvilket i detsamma de begge lyktornas förenade sken föll.
»Store Gud!» skrek hon till, i det hon häftigt reste sig upp och fattade sin man vid armen; »jag kände igen detta ansigte!... Det är hans... Den stackars fiolspelarens... Den arme, den beklagansvärde!» tillade hon under det djupaste deltagande och med några tårar i sina ögon.
Dessa deltagande ord och dessa tårar från samma läppar och samma ögon några år förut, och den stackars musikläraren hade säkerligen icke dött på landsvägen utan annat sällskap i sina sista stunder än en stackars klagande hund.
*
Källa: Project Runeberg ·
