Sida 232
Kusin Betty
min hand; men han hade angeläget arbete för händer, och jag gick ensam upp till hans fru i samma våning, som varit hennes barndomshem. Jag fann henne vida mer intagande än när jag lemnade henne. Den yra, dansande bäcken hade fått flodens lugn; de många glittrande facetterna hade jemnats ut till en hel spegelklar yta.
Betty visade mig sina små döttrar, den ena tre år och den andra två, begge lekande på en matta. Vi intogo soffan framför mattan, språkande om gammalt och nytt.
»Du är lycklig, Betty,» yttrade jag bland annat; »din man ser för innerligt redbar och hederlig ut.»
»Han är det också,» svarade Betty; »men det förstås att...»
»Hvad är det som förstås?» afbröt jag.
»Att inte realiseras allt som vi drömma om här i verlden,» svarade min kusin med en suck.
»Jag tänker du har ett par rätt vackra realisationer der på mattan, kära Betty,» anmärkte jag.
»Ack ja, nog är det sannt,» medgaf Betty och betraktade med ömhet sina små flickor.
Först vid middagsbordet återsåg jag hennes man, och vi intogo tillsammans en kraftig middagsmåltid, efter hvars slut vi slogo oss ned i förmaket, lika vackert möbleradt som i kammarrättsrådets tid.
»Nå, öfvar du dig mycket på piano?» frågade jag Betty.
»Kan bror tänka,» svarade mannen, »att min hustru inte spelat en enda ton se’n vi gifte oss.»
»Jag visste inte att du var road af musik, min vän,» svarade hustrun.
»Jo hvad jag det är,» förklarade mannen; »lycklig den som lått lära något i sina dar!» tillade han, tog sin mössa och gick, bortkallad af ett bud från verkstaden.
»Lycklig den som vet att använda hvad man lärt,» tillade jag; »dina flickor bli en gång stora, och hur roligt blefve det ej för dig, om du till att börja med kunde lära dem hvad du sjelf lärt!... Nå, det går väl på samma sätt med din franska?»
»Jag bedyrar att jag inte sett en fransk bok på den dag jag minns.»
»Det är orätt, kära Betty.»
»Men hvad skulle det tjena till?»
Källa: Project Runeberg ·
