Sida 125
1828
På Björnjagt i Sverige.
v > if vpvHBR
Llewellyn Lloyd Esq. i handgemäng med en Björn.
Den Engelske resenären, författaren och jägaren Lletc-ellyn LLOYD, som tillbragt ett flertal år i vårt land har utgifvit en skildring om förhållandena i Skandinavien och bland annat berättadt om sina jagtäfventyr i Wermland och Dalarna.
Fredagsmorgonen d. 28 Mars utgick jag med mannen Elg för att genomsöka östra sidan af den bergsträcka, der vi få dagar förut skjutit den sista Björnen. Skaren var ypperlig, och af in-lupna underrättelser blef det oss sannolikt, att ännu en Björn kunde här uppdrifvas. Vi togo med oss Olof och Henrik, denne dessutom följd af sin hund Passopp. Min hund Paijas var äfven med.
Vi formerade på gamla viset en linie och genomsökte skogen framför oss. Klockan ett, under ett starkt snöfall, började Passopp skälla i ett tätt men lågt snår, hundrade steg framför oss. Jag tog min dubbelbössa ur foderalet, i hvilket jag hittils för säkerhets skull burit henne, och skyndade så fort jag förmådde till stället.
Jag fann genast Björnens lya, och dessutom infann sig Paijas och biträdde till yttermera visso. Jag behöfde icke länge öfver-lägga, utan åkte fram så att en skida blef på hvardera sidan om hålet. Då jag såg ned uti gropen — ty snön var rundt omkring tre till fyra fot djup, såg jag Björnen väl hoprullad på bottnen. Nu hade djuret vaknat från sin sannolikt flera månaders långa sömn, och började röra sitt hufvud likasom för att se hvad som föregick. Jag riktade min bössa nedåt emellan mina fotter alldeles lodrätt och tryckte af, men olyckan ville att låset klickade; antingen hade snö fallit på stålet, eller föll fängkrutet ned då bössan hölls i denna ställning. Jag aftryckte nu den andra pipan,
men äfven den nekade att göra sin tjenst och — klickade. Björnen hade rest sig då Elg räckte fram min Studsare redan spänd; jag afsköt den i ögonblicket, och fastän mynningen ej var mer än en fot ifrån Björnens hufvud, sköt jag bom. Jag gissar att man misstänker min rädsla såsom orsak härtill; men jag tror att det endast skedde af brådskan, ty jag hann verkligen inte taga korn. Jag fann sedermera att min kula skrubbat hans hufvud.
Björnen sprang nu upp från sitt läge mellan mina ben, och kom upp i snökanten, så att vi voro, efter ordspråket »i flock-och far nöt» med hvarandra. Då han nu stod grinande emot mig, stötte jag min bössa, med all styrka under hans öra, hvarigenom jag till någon del bidrog att hjelpa honom upp. Denna bedrift, kom mer af min harm öfver att hafva åter skämt en jagt, än af någon fruktan för det anfall han verkligen syntes sinnad att göra. Lyckligtvis lät han sin förargelse utbryta emot studsaren, om hvars pipa han grep allvarligt tag med tänderne en half aln från mynningen, men derpå ansåg han förståndigast att gå sin väg.
Efter tre fjerdedels timma, under hvilken tid djuret gått undan i rak linie ifrån den punkt der han började sitt lopp, upphunno vi honom vid en kulle, åtminstone så att vi sågo honom, ehuru på ett afstånd af tvåhundradefemtio steg.
Nu störtade vi fram med största möjliga hast. Skogen omkring oss var öppen och marken sluttande nedåt, och allt så till vår fördel, att vi snart meddelst en halsbrytande fart hunno till sextio eller sjuttio steg nära Björnen. Vi stadnade, Elg stack åt mig bössan och jag sköt. Björnen var ännu i galopp, men på sidan om mig; kulan gjorde önskad verkan; djuret föll i ögonblicket ned i snön utan att röra sig. Kulan hade gått midt igenom hufvudet.
Källa: Project Runeberg ·
