Sida 364
1860
Stockholmsoriginal —
Blinda Kalle.
Blinda Kalle.
— Uti Stockholm finnes väl ingen som icke känner blinda Kalle, och de från landsorten, som besökt hufvudstaden, känna honom icke mindre. Han är nu 42 år, men under en tid af 34 har man sett, eller rättare hört honom på Stockholms allmännare platser och i dess om-gifningar, ty vid 8 års ålder gaf han sin första solokonsert på Carl XIII:s torg. Han är den moderniserade och förädlade filikromen, han är den genuina folkviolinen. Beröfvad ögonens ljus, eger han det finaste musikaliska öra. Att blott en enda gång ha hört en musikalisk komposition, det är nog för honom; han exeqverar den på ögonblicket och han exeqverar den med en renhet i tonen och ett uttryck i företaget, som äro beundransvärda. Han hör t. ex. Verdis »Miserere* i dag och han spelar det i morgon. Han ger konserter i solbadd, regn och snöyra och alltid med samma säkerhet, färdighet och smak. Hans instrument är ingen Stradivarius; men ingen Stradivarius skulle uthärda så många vädervexlingar och strapatser som blinda Kalles viol; den är icke något bortskämt barn; gud vete om den någonsin varit klädd i fodral.
Ingen må tro att det blott är dansmusik och s. k. slagdängor som blinda Kalle spelar. Bekant med hela den klassiska musiken, medföljer han lika
Fogelfängaren.
Fogelfängaren.
— Fogelfängaren hör till den talrika hamnbuseklassen, som, utan bestämdt yrke och hem, för det mesta uppehåller sig vid hamnarna och på torgen, görande föga gagn, men spelande hvarjehanda spratt hvar och när den kommer åt, en mera fruktad än ansedd fiende till skutskeppare och mångelskor. Den hamnbuse, som ledsnat vid hamnarne och torgen, blir merändels fogelfängare, köper eller gör sig sjelf en fogelbur, begifver sig med den ut i skogarne omkring hufvudstaden och lefver der ett fullständigt ziguenarlif, sofver på bergen, och vaknar vid fogelsång, utan att just derföre vara någon synnerlig beundrare af den sköna naturen. Han läskar sig vid källans rand och plundrar närgränsande trädgårdar på äpplen, morötter och rofvor, ty man kan icke lefva af bara vatten, solsken och fogelqvitter. Han fångar grönsiskor, domherrar, sidensvansar och, i brist på bättre, tager han sparf-var, dem han sedan för med sig till staden och utbjuder åt hugade spekulanter.
troget den moderna, och han gör rättvisa åt alla mästare, alla skolor.
Blinda Kalle har fri entré till Kongl. teaterns — vind. Så ofta någon ny opera gifves, är blinda Kalle på sin plats, blind för spelet, så bakom, som inom kulisserna, men med ett öra som ingens
Handsölaren.
Handsölaren.
— Handsölaren är en person som uträttar förefallande göromål, utan att vara engagerad eller i tj enst hos någon viss. Hans lif liknar mycket den neapolitanska lazzaronen. Så länge han har tillräckligt för sitt dagliga lifsuppehälle, står han med armarna i kors vid något gathörn, helst i närheten af någon krog, eller också sträcker han sig makligt på sin bår, i så fall att han är så försigkommen att han i kompani med någon kamrat eger en sådan. Har han en styfver på fickan, är han både döf och blind för en hvar som anlitar honom, men när fickan är tom, är han ganska beredvillig och tjenstaktig ända till dess han fått hvad han behöfver för dagen. Under flyttningstiden och då hans tj enst som bäst behöfves, spelar han ett slags matador och är ganska djerf och obillig i sina pretentioner. Flera handsölare äro gifta, vanligen med tvätterskor, ehuru man icke gema kan se det på männens toilett. Men de flesta äro ungkarlar och föra hög diet, men bry sig icke mycket om fruntimmer. Bleckjumfruma på disken äro de enda de fria till och dem de benämna med mer eller mindre ljufva namn, såsom »morgon- och aftonsupar*, »beskar», »klämtar», »fanjunkare» o. s. v.
och dagen derpå är hela operan bekant för gatorna, hamnarna och torgen.
Källa: Project Runeberg ·
