Sida 236
1844
Om lif och lefverne —
Drottninggatan norrifrån nedanför Kungsbacken. Wthographie: Ferdinand Tollin.
Detaljer som skildra lifvet i Stockholm året 1844, berättat af en Stockholmare, O, A. Stridsberg.
Då Budningsfolket kommer.
Klosettfrågan är en mycket illa besvarad fråga. Arbetet skötes af män och qvinnor, som två och två bära träkärlen på stång. Deras nattliga besök är alltid motsedt med oro. Först bultas med portklappen, och då ej genast ett ljus synes i ett fönster eller ljudet af dörrar som öppnas förnimmes af de bultande, taga de ofta till stången och dundra dermed på porten. I många hus ligga klosetterna på vinden; det är oftast fallet i staden inom broarna. Då de tjenstförrättande skall forsla sin börda utför trapporna händer ofta att olyckor inträffa. Och så det högröstade talet, råheterna och svordomarna i den tysta natten väcker oftast alla de i huset boende.
JU?*» finne«
STOCKHOLM.
Bu minne för dem, som lemnat, ocb en HanJbok för dem, ■aera beaftka Hufrudaladen.
Med IS Plancher, i Rdr banko'.
Stockholms Sköna Nejder.
Tolf Ulflygter till Hufvudstadens Omgifningar. ____________Pris ti /t bko.________
Det besvärliga dricksvattnet.
De bästa brunnarna äro Slottsbrunnen, Brunkebergsbrunnen, brunnen på österlånggatan nedanför Köpmanbrinken, samt brunnen i Brunnsbacken på Söder. Vatten föres också ända från Haga källa, och det finns familjer, der intet annat vatten dricks än detta. Tillåtelsen att taga vatten i Slottsbrunnen, som ligger inom Slottet, åt Obelisken till, ges mycket sparsamt. Ett tillståndskort, infattadt i glas och ram måste hänga på kopparflaskan och skall vid anfordran uppvisas för vakthafvande slottsknekt eller postande soldat.
Fartyg, som gör sig färdiga till afseg-ling, hämtar sitt vattenförråd ur Norrström. I det midtersta hvalfvet af Norrbro hänger två kedjor ned, och i dessa hakar sig ibland de vattenhämtande båtarna fast.
Tornväktaren vakar, när staden sofver.
Ett slags folk hör man mycket i våra dagar, jag menar: tornväktarne. Det är ett flitigt göra, de ha. Kl. 4 på morgonen ringes i alla kyrktorn med Lillklockan; likaledes kl. 8. Kl. 10 klämtas med Storklockan ; likaledes kl. 4 e. m. Åter ringes kl. 7. Sedan kommer tutningen i lur för hvarje hel timme, fr. o. m. kl. 10 på kvällen t. o. m. kl. 3 på morgonen, lika många stötar i luren, som det är timslag. Denna serie af läten göres två gånger å rad: åt två sidor af tornet. Kl. 12 på natten, meddelas således från de flesta kyrktornen genom 40 särskilda ljud: först tornurets fyra inledande heltimmes-slag, derpå de tolf timslagen, slutligen de 12 tutningarna, två gånger å rad.
Tornväktarens allvarliga göromål är att tillkännagifva eldfara. När han från tornet får se eld, går han ned till klockorna, slår upp tornluckorna, och nu höres de djupa, skrämmande klock-skrällarna, tecknen till fara för lif och egendom. Nattetid i synnerhet göra dessa ljud djupt intryck. Om dagen uthänges en röd flagga, åt den sida, der elden är, om natten en lanterna. Hvarje stadsdel har sitt antal slag, slottet sitt. Slagen göres tätt efter hvarandra. Är elden betydlig, upprepas slagen strax. Ju mindre faran är, dess längre är uppehållen mellan signalerna.
Brandvaktsvisa.
Klockan är tio slagen.
Från eld och brand,
Från fiendens hand
Bevare Gud vår stad och land!
Klockan är tio slagen.
»Pepparnötter», besvärligt att gå på.
Gatuläggningen i Stockholm är jem-merlig. Den består af kullersten, de beryktade »pepparnötterna». Inte ens Drottninggatan har trottoirer. Det är derför, som Norrbro med sina släta gångbanor är den mest begagnade promenadplatsen. För männen nemligen, ty fruntimren promenerar mycket litet. De sitta i fönstren.
Källa: Project Runeberg ·
