Sida 347
1858
Då ogift qvinna blef myndig.
(Sjruertska ^2U66arfmsef 6is~ Rnferar ”^rocrigcs fäcRasfe ftätff’’ ocft Reslnfar aft ogiff qroinna sRall toara mgn6ig rxnå 25 års å(6cr.
Gustaf Cederschiöld:
Våra qvinnor hafva icke erhållit en uppfostran, lämpad för deras bestämmelse att blifva myndiga. Det vore derför nödigt att Lagen icke antages att genast träda i verkställighet, utan att sådant skedde först efter någon längre tid, t. ex. år 1870. Man kunde då uppfostra den uppväxande flickan, med afseende å hennes blifvande rättighet och skyldighet att sjelf sköta sina angelägenheter. Dessutom och med de tröga kommunikations-anstalter, som här i landet finnas, skulle lätt inträffa, om Lagen genast trädde i verket, att mången aflägset och isoleradt boende qvinna icke finge kunskap om den nya Lagen, och således i åratal vore myndig utan att derom ega kännedom; hvilket onekligen för henne skulle kunna leda till menliga följder. Af dessa anledningar och på det man måtte komma i tillfälle att vidtaga nödiga åtgärder till förberedande af en så ingripande förändring, som den hvilken åsyftas genom Lagförslaget, tror jag att Lagen först efter någon längre tids förlopp bör komma till verkställighet.
Enar Wilhelm Nordenfelt:
Man skall utan tvifvel häremot invända, att det står den omyndiga qvin-nan fritt att bli myndig när hon vill, endast hon ingifver en ansökning derom till K. M., som aldrig lärer afslå sådana ansökningar. Detta kan visserligen icke nekas; men den som gjort sig reda för, att oskuld och blygsamhet äro de dyrbaraste plantorna i qvinnohjertats rosengård, samt att iördragsamhet och tålamod äro qvinnans hufvuddygder, den vet, att en ung qvinna ogema framträder med ett underd. mem. i handen och likasom utropar: »Se här en qvinna, utrustad med större egenskaper än hennes likar, och för hvilken det är skäl att K. M. af Nåd beviljar ett undantag från den regel som Lagen stadgat för vanliga qvinnor!» Nej, mine Hrr, qvinnan är
JFredrika Bremer.
Den qvinnliga aposteln som arbetat för sitt köns frigörande från fördomar och slentrian och genom sitt skriftställarskap yrkat — till en del — ett likaberättigande med mannen.
icke rabulist! Hon föredrager med under-gifvenhet hvad hon anser vara Guds skickelse, och har hon ett riktigt kristligt sinne, så tänker hon: »Det går mig icke värre än Gud vill», och försakar glädjen i detta lifvet för hoppet om större glädje i en bättre verld.
Casper Wolrath Tham:
Rädd om hemlifvet, fruktar jag att detta skulle genom det förra blifva rubbadt i sina innersta fogningar, och jag vill icke med min röst bidraga till något, som kunde komma att menligt inverka på eller upplösa det kärleksband, som är knutet mellan föräldrar och barn. Lätt kunde inträffa — om detta förslag antages — att både fader och moder lefde till dess döttrarne uppnått 25 år, då således de vore myndiga, men modren omyndig.
Erik Sparre:
Skola vi genom lagarne och en derefter rättad uppfostran tvinga henne utåt? Och, om vi skulle lyckas, månne det icke blefve på bekostnad af den älskvärdhet, den fromhet och behag, som
hon besitter och som gör henne till den förenande, den sammanhållande länken i familjen? Ty hos henne finnes företrädesvis den milda, försonande ande, den atmosfer af kärlek, som sprider välsignelse och lycka omkring sig. Och tron I ej, mine Hrr, att det är just der-före, att hon är befriad från dessa yttre bestyr, som hon kan bevara mera af själens renhet? Eller hvarföre ligger hon i detta afseende så mycket öfver oss?
Frih. Jonas Alströmer:
Ville man i korthet bestämma vår tids karakter, kunde det näppeligen ske med mera passande uttryck, än emancipa-tionslustans tidehvarf.
I något af detta ligger äfven orsaken till sträfvandet att göra qvinnan, nolens volens, myndig. Menskliga högmodet och sjelfviskheten känna sig besvärade af beroendet, emedan det hejdar egenviljan. Tidens bildning har dock gifvit häråt en yttre prägel och hvitmening, som har skenet af rättvisa och jemnlik-het. Nu föreställer man sig qvinnans beroende ställning för henne besvärlig och förnedrande. Då kräfver aktningen för henne att göra henne sjelfständig. Vore jag qvinna, skulle jag dock undanbedja mig en sådan aktning. Och jag är viss, att hvarje qvinna som rätt uppfattar sig sjelf och den ställning hon fått, såväl genom skapelsen, som genom de derefter timade förändringarne, ingalunda gillar den välmening, som åt henne försöker förvärfva en ära, som mången, med kännedom om Guds allvisa ordning, i sann qvinnlighet, icke utan blygsel skulle kunna bära. En sjelfständig qvinna är ett oting. Ty, hon är icke man, men icke heller qvinna, utan något midt emellan. Upplöser man ordet sjelfständig, så vill det säga att stå för sig sjelf, bero af sig sjelf, vara sig sjelf nog. Detta kan sägas om mannen, emedan han var först skapad och stod för sig sjelf, ensam herre öfver den öfriga skapelsen. Men, det oaktadt, kunde ej en gång han känna sig lycklig, stående ensam. Han måste hafva »en hjelp». Huru kan det då tänkas, att qvinnan, med bibehållande af sin ursprungliga karakter, skulle kunna stå i en sjelfständig, oberoende ställning. Skulle detta kunna vara tänkbart, måste hon åtminstone först antaga egenskap af man. Nu frågas: är det karlaktiga qvinnor vi vilja hafva? Härpå lärer svaras ett obetingat nej.
Källa: Project Runeberg ·
