Sida 424
1865
Bernhard Elis Malmström.
HVI SUCKAR DET SÅ TUNGT UTI SKOGEN?
Och liten pilt han sitter en kulen höste-qväll
Och leker tyst inunder gula linden:
Han ser hur ljusen brinna uti Gud Faders tjell
Och hör hur löfven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
Allt mörkare blef lunden uti Septembernatt.
Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han lyssnade, blef hemsk uti sitt mod
Och började att springa utåt leden.
Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod
Och vilse gick på ljungbeväxta heden.
Han tänkte uppå Fader, på Mor och Syskon kär’;
»Gud nåde mig, som liten är, om väl jag vore der!»
Då suckar det så tungt uti skogen.
Men månen träder stilla ur sönder-brusten sky
Och kastar silfvertäcket öfver jorden.
Och skuggorna förskräckta till bergens fötter fly,
Och trollena de flyga upp åt norden:
Och bergens toppar glimma; men sko-■ gen han är mörk,
Och ufven sjunger sorgesång i regnbe-gjuten björk —
Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt han löpte utöfver vidan hed
Och tänkte uppå mången gammal sägen.
Och himlens stjernor skredo, och natten led och led,
Men ej så träffade han rätta vägen.
Bernhard Elis Malmström
en af vårt lands behagfullaste skalder, afled i Upsala den 21 Juni. Han var född 1816 i Nerike, och gjorde sina studier vid Upsala universitet, der han nu var professor i Estetik. Första gången han framträdde i det allmänna var 1840, då han vann stora priset af Svenska Academien för poemet Angelika, och med ens vann ett namn. Hans mest bekanta dikter ha derefter varit Ariadne och Fiskarflickan på Tynnelsö. 1849 kallades han att efterträda F. M. Franzén i Sv. Academien.
Dagens Nyheter.
»I blida stjernor alla uppå den höga stig,
I vissnade små blommor, o, sägen, sägen mig:
Hvem suckade så tungt uti skogen?»
Men alla stjernor tego och liten blomma teg,
Och pilten många bittra tårar fällde.
Så kom han till små elfvors tjell. — Med vingesnabba steg
Han midt i deras lätta ring sig ställde.
»O, I, som träden dansen på ljungbe-vuxen stig,
I, skönaste små syskon, o, sägen, sägen mig:
Hvem suckade så tungt uti skogen?»
Och liten elfvadrottning med fagra läppar log
Och smekte liten pilt på röda kinden.
»Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse drog,
Fastän du blef så hemsk inunder linden.
Men sätt dig här på tufvan å ljungbe-vuxen stig,
Och torka dina tårar, så skall jag säga dig
Hvem suckade så tungt uti skogen.»
»När natten sakta stiger utöfver land och sjö,
Och dagens sorl begynner att försvinna,
Och vågen går till hvila inunder grönan ö,
Och alla vackra stjernor börja brinna:
Då blifver himlens båge så ren och spegelklar,
En här af goda englar så tyst derunder far
Och gråter silfvertårar öfver jorden.»
»Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
Och finner sig så dyster och förkastad:
Hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
Hvarmed hon är se’n tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
Då bedja alla dalar, då bigta alla berg,
Då suckar det så tungt uti skogen.»
»Haf tack, du elfva-drottning! det glömmer jag ej mer,
Ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se der! i månens strimma min rätta stig jag ser:
Farväl! vi glömma icke brådt hvarandra.
Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull;
Men Herren vill jag lofva, att aldrig för min skull
Det sucka skall så tungt uti skogen.»
Bernhard Elis Malmström.
Källa: Project Runeberg ·
