Sida 383
1862
Prinsen af Wasa — Garibaldi.
Prins Gustaf af IVasa.
Prinsen af Wasa incognito i fäderneslandet.
Ett möte på fördäck.
1862 i September månad gick ett af de många ångfartyg, som nu dagligen fara i sundet, en morgon från Helsingborg. Det var en af dessa herrliga Septemberdagar, hvllka i Norden breda ut öfver hela naturen en oändlig rikedom af skönhet; hafvet låg spegelklart och solstråiarne lekte på dess blanka yta.
På däcket stod en något äldre man af distingueradt utseende, hvars blickar länge voro fästade på den svenska kusten. Han bar civil drägt, endast mössan antydde en uniform, som tillhörde ett främmande land. Händelsen gjorde att vid sidan af honom stod en svensk, som likaledes betraktade kusten och snart voro de båda i ett lifligt samspråk. Samtalet fördes på tyska och då främlingen fick veta* att hans sällskap var svensk, började han genast att tala om Sverige och frågade om hvarje-handa förhållanden, samt tycktes med största intresse höra på alla de svar som lemnades. — Han underrättade sig om den indelta arméen, och om den var fortfarande organiserad som för 50 år sedan; äfven frågade han efter Mörnerska Husarerna.
Under samtalets lopp kom han att yttra sig på svenska språket och talade det så väl, att svensken anmärkte, det man skulle tro, att han vore infödd svensk. Vid dessa ord kom ett drag af djupt vemod öfver främlingens ansigte och han sade: »Ja, min Herre, jag är verkligen infödd svensk. Jag är född den 9 November 1799 på Stockholms slott. Min far hette Gustaf Adolf och min mor Fredrica Dorothea Wilhelmina. Nu hvet ni hvem jag är.»
»Jag har nu varit i Helsingborg; jag känner mycket igen deraf; jag tror mig hafva fått reda på det hus der jag bodde; jag har varit uppe på Kärnan och sett mig om så långt mina ögon kunnat skåda in åt landet; jag har gått omkring i staden och äfven något utom den; äfven har jag besökt Ramlösa, som är obeskrifligt vackert. Jag var i går afton på spektaklet och jag tror ingen fägnade sig deråt så som jag. Nu vänder jag tillbaka igen och jag har fått uppfylld den önskan jag hyst i många år, den att få än en gång i lifvet beträda milt fäderneslands jord.»
Under dessa yttranden stodo klara tårar i prinsens ögon och
Italienska frihetshjelten Garibaldi.
En epidemisk sjukdom — Garibaldifeber öfver landet.
Den italienska frihetsrörelsen har genklang i Sverige.
Kl. y2 12 den 5 Oktober samlades Helsingborgs invånare för att deltaga eller åse det stora festtåget, som blifvit föranstaitadt till Garibaldis ära. Tillställningen var naturligtvis mycket lyckad, såsom alla tillställningar äro — efteråt.
Festtåget öppnades af en nyligen i Helsingborg uppfinnen och säkerligen endast här existerande kår med det märkvärdiga namnet »lärgossekåren». Derefter kom den till namnet nästan lika märkvärdiga gesällkåren, så kom sångföreningen, derefter brandkåren och sist borgerskapet, temligen glest representeradt. Festkomitén var instucken någonstädes mellan dessa kårer och korporationer. Under omvexlande musik och sång samt åtföljd af en oräknelig, jublande menniskomassa, marscherade tåget genom stadens förnämsta gator och återvände derefter till den med fanor smyckade platsen framför rådhuset, der talarestolen bestegs af boktryckare Borg, Öresundspostens redaktör, hvilken efter en liten inledning uppläste en adress till Garibaldi, hvar-efter ståten slutades med ett »lefve Garibaldi och Italien» samt åtskilliga mer och mindre entusiastiska hurrarop.
Hvad den sårade Garibaldi skulle blifvit stolt och tacksam, om han hade kunnat se detta, lysande tåg, hvad hans hjerta skulle svälla af glädje öfver att se sig så hyllad i en liten vrå af ett land, som i all evighet för Italiens barn utgjort en terra ineognita, oaktadt allt vackert som positivhalaren och lindansaren möjligen kunnat berätta från sina besök i det gamla sagorika Thule. Nyare Helsingborgsposten.
det var med svårighet han behärskade den rörelse, som ville frambryta. Han afbröt derföre samtalet, tog ett vänligt farväl och begaf sig ifrån fördäcket, der samtalet obemärkt egt rum, till en annan del af ångfartyget.
Omsider nådde fartyget Helsingörs hamn; de resande stego i land och begåfvo sig hvar på sitt håll, och bland massan af främlingar försvann, landsflyktig från fädernejorden, den sista ättlingen af Sveriges gamla Wasa-stam.
Snellposten. Malmö.
Källa: Project Runeberg ·
